Under de senaste fem åren har 750 000 barn i Storbrittanien lyfts ur sin (relativa) barnfattigdom. Tidningarna beskriver det som ett misslyckande för den dåvarande Labourregeringen. (Man lovade att hjälpa en miljon barn.) Under ungefär samma tidsperiod (sedan 2006) har den svenska barnfattigdomen ökat med 50%. Det motsvarar 340 000 barn. (En jämförelse: Det är fler än vad det finns lärare i Sverige.) Samtidigt räknar Socialstyrelsen med att ungefär 137 000 barn lever i absolut fattigdom (= i en familj som lever på socialbidrag).
Nalin Pekgul har nyligen skrivit en debattartikel i ämnet. Där knyter hon ihop det med kvinnors situation. Lösningen skulle vara att utöka barnomsorgen och stärka kvinnors roll på arbetsmarknaden.
Jag känner mig kluven. Visst är det logiskt med riktade satsningar på utsatta kvinnor eftersom det finns betydligt fler ensamstående morsor än ensamstående farsor. Fast varför måste man välja antingen eller? Varför ska barnfattigdom vara en kvinnofråga? Det är en politisk välvilja som i slutändan riskerar att stjälpa de som man vill hjälpa.
Jag håller med vartenda ord om att rätten till barnomsorg borde vara allmän och lika (även om mamma och/eller pappa är arbetslösa). Men inte fasen är det för att föräldrarna ska kunna tjäna mer pengar. Det är för att barnen inte ska halka efter i sin sociala utveckling. Det kan tyckas petigt men jag är benhård med att vi måste veta varför vi gör saker.
Kommentera