Som barn är man helt befriad från social press på att vara en konsument av finkultur. Det kan tyckas trivialt. Men betänk då hur ofta du i din vardag skulle komma undan med följande kulturhädelse:
Det är lunchtid och jag ska hämta mat i matsalen för att äta den under ett planeringsmöte. (Facket hade varit galna.) På väg ut i hallen stöter jag ihop med två sexåriga pojkar ifrån klassrummet intill. De sitter på golvet och knyter (läs ”fipplar med”) sina skor. Samtidigt pratar de om Michael Jackson.
Förmånstagaren: Jag vet att det finns någon som heter så.
Kompisen: Är du säker?
Jag: Vadå?
Kompisen: Vi pratar om Mikel Jäkson.
Jag: Jaha. Ja han fanns. Men han blev sjuk så han dog tyvärr.
Förmånstagaren: Var det många som blev ledsna då?
Jag: Ja, det var det.
En stund senare kommer jag tillbaka med min mat. Samma killar sitter fortfarande och knyter.
Förmånstagaren (som fortfarande pratar om Michael Jackson): Det är väl sånt som händer. MEN! Om Eric Saade dör så ska jag också dö!
Jag är fortfarande tagen av sen låtens popularitet på förskolor! Vad ligger bakom magin?
Det där är galet intressant.
Det verkar som att det finns något väldigt speciellt som avgör vilka radiolåtar som slår bland barn i äldre förskoleålder/yngre grundskoleålder.
Den teorin baserar jag på att det då och då händer att låtar blir super populära över en natt. Det hände med Manboy. Men jag har också sett det hända med Idol-Ola (”Nathalie”), Timotej (”kom”), Linda Bengtzing och Markoolio (”värsta schlagern”).
Spontant tänker jag att förutsägbar rytm i kombination med någon slags positiv känsla är det som förenar dem. Men i så fall skulle betydligt fler låtar också pass.
Finns det ingen som forskar på sånt här!?
😉