Det orimliga i nationalekonomisk skolforskning – Del II

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg baserat på Elly-Ann Johanssons avhandling, och särskilt den del som påstår att åldersblandad undervisning har en negativ påverkan på elevers kognitiva utveckling. (Ett rätt så okonstruktivt inlägg om man ska vara ärlig.) Jag känner att det krävs ett förtydligande. En koppling till min lärarvärld:

Den första gången jag kom i kontakt med Johanssons avhandling var igår. Jag satt på bussen till jobbet och läste med stor respekt. Jag minns att jag sa till mig själv: ”Jag borde verkligen undersöka om det här är sant på min åldersblandade skola. Kort och gott tog jag det som mitt uppdrag under dagen att spana efter tecken på att Johanssons resultat går att applicera även hos oss.

En dryg timma (och ett makalöst luciatåg) senare tog jag och min kollega med våra högst åldersblandade mellanstadieelever (nio, tio och elva år gamla) till våra lika åldersblandade lågstadieelever (sex, sju och åtta år gamla). Totalt är det sextio ungar som ska julpyssla tillsammans. Det är två hyfsat avancerade uppdrag som kräver att eleverna kan ta till sig instruktioner i flera steg samt att eleverna kan omsätta både rumsuppfattning och geometrikunskaper i praktisk handling. Nu är det inget snack om att det här är för avancerat för en del elever. (Särskilt de yngre.) För att detta ska bli bra är vi inte färre än sex vuxna som kan hjälpa till.

Nu kommer det intressanta. Det som gör mig otroligt skeptisk till Elly-Ann Johanssons avhandling.

Trots att vi har sextio ungar som står inför två stora uppgifter är det inte som att jag och mina kollegor har fullt upp med att hjälpa till. Det löser eleverna själva. Tillsammans. Med hjälp av andra. Istället går jag runt i klassrummet och småpratar med eleverna. Lär känna mina blivande elever. Observerar hur de som jag i vanliga fall skulle räkna som rätt omogna växer med uppgiften och tar ansvar för sina yngre kamrater. Bockar av de allra svåraste målen i läroplanen. (Såväl Lpo-94 som LGR-11.) Jämför det här med min (och kanske din?) egen skolgång. Som mest präglades av totalt livrädsla för de stora läskiga sexorna. Som faktiskt var rätt taskiga när inga vuxna såg.

För att skolan ska ha en chans att kunna arbeta med de stora frågorna i läroplanen behöver vi få utrymme att göra det mer än på enskilda temadagar. Anledningen till att mina elever klarar av det, v sig själva, är ingen slump. Det är resultatet av tio års systematiskt arbete med värdegrundsarbete över åldersgränser. Det hade inte varit möjligt utan en medveten åldersblandning.

Kort och gott: Kanske är det så att isolerade studier av elevers kognitiva utveckling är dömda att missa en så stor del av både skolans verklighet och elevernas utveckling att det, när det får står för sig själv, blir ointressant?