Mina elever är samhällsvetare. I den bemärkelsen att de vet saker om samhället.
I fredags, på nobeldagen, undervisade jag mina yngsta elever (sex, sju och åtta år gamla) om Alfred Nobel för att ge dem förkunskpaer inför eftermiddagens egna nobelfest. Bland annat pratade vi om dynamit. Vi pratade om dess användningsområden, jag visade filmer på youtube när hus ska demoleras, vi räknade ut hur lång tid det skulle ta för mig med min lärarlön att tjäna ihop till den enorma förmögenhet som senare blev Nobelprisets prispengar. Det var kort och gott en bra lektion. Det kändes verkligen att eleverna var med på noterna.
Men så i måndags morse, när jag kom till jobbet, insåg jag att de kanske varit lite för mycket ”med på noterna”.
Elev (överlycklig): Killfröken! Det var någon som sprängde en bomb i Stockholm! Det måste ha varit dynamit!
Jag (osäker på hur mycket föräldrar berättar för åttaåringar): Jasså, tror du?
Elev (lika överlycklig): Japp! Bombsäkert! He he he he he….
Här gör jag det medvetna valet att blunda för det morbida och istället anammar jag faktumet att mina elever uppenbarligen kan koppla teoretisk skolkunskap till (högst ovardagliga) vardagshändelser.
Kommentera