Ikväll börjar andra säsongen av Klass 9A. Jag vet inte om jag tänker titta. Tidigare kände jag en kluvenhet inför konceptet. Nu är det mest en likgiltighet.
Något som intresserar mig mer är begreppet Superlärare (som kom till i o m första säsongen). Det används ofta men ofta på olika sätt. Förra valet drev Centerpartiet en idé om en extra miljard till skolor med högst betyg, för att belöna Superlärarna. 2008 gick Obama till val på att höja lärarlönerna i särskilt (socio-ekonomiskt) tuffa områden, eftersom dessa lärare anses vara just Superlärare.
För mig verkar hela grejen lite skev. Någonstans på vägen har en subjektiv upplevelse blivit ett objektivt maktbegrepp. Prefixet super går väl rimligtvis att applicera på de flesta lärare, lite då och då? Eller? Ingen är Superlärare för alla men många är Superlärare för några.
Hur som helst skrivs det mycket om Superlärarna i Klass 9A. Varje gång jag läser det undrar jag om någon betraktar Färjan-Håkan som Superbartender…
Jag håller inte helt med om att ”superlärare” skulle vara så subjektivt. det finns mängder av sätt lärare kan arbeta på som är bättre än andra för de allra flesta elever. Arbetssätt som absolut går att lära sig! Många lärare tror jag har fastnat i sitt sätt att undervisa, eftersom att det aldrig är någon som ”petar” på, kommenterar eller försöker utveckla undervisningsmönstret. Den förändringsbenägna sidan av läreriet borde förstärkas!
Men jag förstår också vad du menar med att vad som är ”super” helt plötsligt är fastslaget av.. SVT?
Där har du faktiskt helt rätt.
Visst finns det arbetssätt som passar bättre än andra. Och visst finns det lärare som är bättre än snittet.
Men det blir liksom för mycket ’show’ på något sätt…