Jag läser på Dagens Nyheters nätupplaga om en brittisk barnboksserie som blivit TV-program och nu även föremål för diskussion. Den heter Rastamouse och handlar om ett gäng möss som klär sig i rastakläder, pratar invandrarengelska och äter ost mest hela dagarna. Vilket egentligen är rätt ointressant (såvida man inte är i målgruppen, dvs förskoleålder).
Det som får mig att reagera är en skrivning framåt slutet av artikeln om att en del förståsigpåare tycks mena att den hotar att förstöra barnens språkutveckling. Här någonstans underskattar man såväl barn som invandrare som rastamöss.
Samma sorts argument kan hittas i allt från anti-chatt-debatter till anti-SMS-språks-debatter till anti-vad-som-helst-debatter. Alltid detta hot mot språkutvecklingen. Vad man missar är att det språket som barn lär sig idag bara på ytan liknar det språket vi utsattes för som barn (och som vi i stora drag bär med oss idag). Fatttar du inte vad som är (både etiskt och socialt) okej språkbruk på internet är du inte särskilt väl rustad för framtiden.
Och på samma sätt förhåller det sig med rastamössen i England: Fattar du inte att det finns olika sorters brittisk engelska så är du inte särskilt väl rustad. Inte minst då England (precis som Sverige) går mot en allt mer globaliserad miljö.
Sen är det lite kul att det är just invandrardialekter som anses vara särskilt stora hot. Innebär det att brittiska förskollärare med samma dialekter utgör ett hot mot sina barn/elever? Det är en helt ny nivå av Vi och Dom som vi pratar om här…
Kommentera