Mina bögelever.

Jag har funderat på en sak. Om man räknar ihop Moderna Skolan och Pittoreska Skolan så har jag ungefär 500 elever. Enligt RFSU är mellan fem och tio procent av Sveriges population antingen homo- eller bisexuella. Alltså i mitt fall mellan 25 och 50 bögungar, lebbungar och biungar. Jag vet, det är lite konstigt att påstå att barn är homosexuella eller bisexuella. Men hur kan det komma sig att ingen reagerar lika starkt om man påstår att barn är hetrosexuella?

Jag ska erkänna en sak som antagligen gör mig till en dålig lärare. Ibland på lektionerna eller när jag rastvaktar och det mesta flyter på brukar jag ta ett steg tillbaka och låtsas att mellan fem och tio procent av ungarna framför mig är homo- eller bisexuella. Jag brukar till och med välja ut ett par ungar som dagen till ära får spela HBT-ungar. Ibland väljer jag ungarna som vågar bryta mot könsmönster och ibland väljer jag de mest genus-stereotypa ungarna som jag kan hitta. Det är alltid olika och alltid slumpartat.

Jag tycker inte att det jag gör är särskilt farligt eftersom jag är väl medveten om att det bara är en tankelek. En tankelek som jag håller för mig själv. Jag tänker: ”Hur skulle ungen vara om tio eller tjugo år om han eller hon levde ihop med någon av samma kön?” Det är en roande tanke. Man ser liksom på kidsen på ett annat sätt.

Det är så enkelt att utgå från att alla elever är hetrosexuella. Eller snarare att de en dag kommer att vara hetrosexuella. Än så länge är de bara barn. Barn som pillar på sig själva och varandra av ren nyfikenhet. Nyfikenhet som en dag (förhoppningsvis) förvandlas till vuxensexuell lust. I somras var jag för första gången på EuroPride i Stockholm. I sammanhang som på EuroPride så inser man verkligen vikten av en fri definition av kärlek. Man får liksom se hur världen skulle kunna se ut. Det är lite som att gå till IKEA och kolla in i deras utställningsavdelning. ”Så här önskar jag att det såg ut där hemma” tänker man drömmande. Det är lätt att ryckas med.

Jag träffar många lärare och lärarstudenter och de flesta är trevliga. De enda som jag verkligen innerligt misstror är de som inte tar sitt jobb på tillräckligt stort allvar. De som tror att exempelvis sex och samlevnad inte är deras sak, att det inte påverkar dem. De som tror att man bara behöver undervisa om HBT-frågor när ”det kommer upp”. Då är det redan för sent. Många HBT-personer som jag träffade under EuroPride berättade för mig hur de redan i mellanstadiet visste men inte vågade säga något. Det som händer på mellanstadiet påverkas i allra högsta grad av vad som hände på lågstadiet och i förskolan. Alltså är det alla lärares sak. Därtill kommer regnbågsfamiljerna som börjar att ploppa upp lite varstans i vårt land. ALLA lärare möter HBT-personer i sitt jobb och ALLA lärare behöver vara förberedda på det.

Vi som jobbar i skolan (HELA skolan) ansvarar för kulturen som finns där. Att vi tar oss friheten att beröva våra elever rätten att bli kära i vem som helst är skrämmande. Skrämmande och en smula förvånande. Jag tror inte att vi gör det med flit – jag vet inga lärare som är så elaka. Vi bara tänker oss inte för. Vi måste helt klart bli noggrannare med hur vi undervisar kärlek i skolan.

De flesta barnen jag känner kommer en dag bli hetrosar men en del kommer välja att spela för ett annat lag och det valet är inte upp till mig att göra.

(Jag har funderat ett tag på att börja blanda upp mitt vanliga bloggande med den här typen av inlägg. Men jag är inte säker. Därför välkomnar jag ännu mer än vanligt kommenterar på det här inlägget.)