Den kinesiska listan

Skolan vinner på att låta många kulturer mötas, sägs det.

Jag och mina kollegor tillämpar sedan många år ett system med kölista på tavlan istället för den traditionella metoden med uppräckta händer. (Om du som vuxen minns tillbaka till din barndoms slöjdlektioner så inser du nog att det här systemet inte är ett dugg modernare än något alternativ.)

Hur som helst fungerar det bra, är rättvist (fatta hur svårt det är att veta vilken hand som for upp först!) och ger förutsättningar för ett lugn i klassrummet. Fram tills nu, när eleverna tagit det här med kulturella möten i sina egna händer.

Sedan någon gång i förra veckan har de börjat smyga sig in på Google Translate för att översätta sina namn. I förtjusning över att både kunna se och höra sina namn på bl.a. Kinesiska (vilket egentligen heter Mandarin, inte sant?) har en efter en tagit för vana att skriva upp sina kinesiska namn på kölistan.

Vållar det huvudbry för två stackars lärare? Ja.
Är det kul (och lärorikt): Ja, det också.
Går det att samtala om fördelen med ett gemensamt klassrumsskåp? Nej, istället får jag kommentarer av typen ”Du får väl lära dig kinesiska då. Det finns ju på nätet!”