Min vän doktorn

Igår var jag ledig från jobbet för att gå på min bästa väns disputation. Efter fyra års doktorandstudier är han nu doktor i matematik med specialisering på Icke-kommutativ geometri (tror jag). Här finns flera intressanta saker att fästa sin uppmärksamhet på. Ett av dem är hur otroligt meningsfullt det kan vara att ta ledigt en dag för att sätta sig i skolbänken och lyssna på någonting som man inte har ens tillstymmelsen av en chans att förstå.

Det som gör den här historien cool är att min vän Doktorn är 23 år gammal. Att disputera innan 24 kan tyckas vara en omöjlig uppgift. (Det vanliga är att man börjar sin forskarutbildning tidigast vid den här åldern.) Fast så är det inte. Och berättelsen bakom framgången är ett par, oberoende av varandra, genomprofessionella lärare.

För genom hela Doktorns grundskoleutbildning har han bara fått möjligheten att utvecklas i sin egen takt. Det handlar inte om hårt arbete eller offrad fritid utan bara meningsfullt utnyttjande av den undervisningstid han har fått. När han kom till gymnasiet (och vi lärde känna varandra) fixade vår gemensamma fysiklärare in honom på Universitetet. På så vis kunde han, parallellt med gymnasiet, läsa in ett par terminers universitetsmatematik.

Och på den vägen är det. Så stor är potentialen i våra elevers inneboende nyfikenhet.

Jag är så obeskrivligt glad att jag har fått följa min väns utveckling över de senaste åtta åren. Det har gett mig en förståelse för betydelsen av att ge alla elever med avvikande kunskapsutveckling särskilt stöd. Det är precis lika viktigt för de som ligger före som för de elever som ligger efter.

Är det bara jag eller har det saknats ett sånt perspektiv på skolan ?
(Som jag upplever det är dessa elevers rättigheter tydligare framskrivna i LGR-11.)