Idag gjorde jag något som jag egentligen inte är särskilt stolt över. Så förbered dig, kära läsare, på en stunds självförsmädelse från min sida…
Det var så att en konfeerensledig kollega i kombination med en pendlingsförsenad student/vikarie resulterade i att jag fick börja den här arbetsdagen med att starta min vsnliga matematiklektion (tillsammans med 14 elever i år fyraoch en kollega) samtidigt som jag fick starta en engelsklektion med ’mina’ treor, som egentligen skulle haft min student. Det var sig inget särskilt dramatiskt i det.
Nä, det intressanta (och för mig lite skamliga) kom en dryg kvart senare när jag dundrade in på matematiklektionen och fann arbetslagets nya elev i havet av huvuden. I ett litet arbetslag, på en liten skola, gör varje enskild elev ett intryck redan från första början. Jag vet vem hon är och har en viss uppfattning av vilka elever hon känner sedan tidigare. Så för mig känns det rätt naturligt, varför jag väljer att hoppa rakt in i den genomgång som min kollega har startat.
Först senare inser jag att jag faktiskt inte presenterat mig.
Med den bildliga mössan i hand söker jag upp henne lite senare och presenterar mig lite extra noga, antagligen för att omedvetet gottgöra mitt egna dåliga samvete. Det blev bra det också.
Först efteråt fick jag tid att verkligen fundera på vad det var för första intryck jag gav henne. Eller snarare vad det var för första uttryck jag gav. (Vad som går in är ju svårare att uttala sig om.) Det var nog inte den lugna, trygga bullerbyförken-kopian jag vill vara. Men men, jag får hoppas att mitt rykte föregår mig och att det är ”rätt” elever som hon känner sedan tidigare…
Sånt kan också uppta en bussresa hem från ett lärarjobb…
Kommentera