Idag fick vi i arbetslaget, som jag redan berätta (MEN INTE LÄNKAT!) om, en ny elev. Den här gången blev det en tioårig flicka med ett förflutet på grannskolan och med många sociala band till vår kollektiva elevgrupp.
Jag gillar nya elever. Jag gillar dem som personer, men oftast ännu mer som fenomen. De positiva effekterna de kan ha på en grupp är svårslagna. De kan bryta upp gamla kompismönster, tillföra nya perspektiv, lösa ingrodda konflikter och samtidigt ge en annan dynamik i sammanhanget. På det sättet är jag verkligen en vän av tanken om det fria skolvalet. Samtidigt kan jag avsky hur skolval i kombination med ibland felmotiverade friskolor har gett Sverige den utbildningsseegation som vi idag dras med. Men det är ett annat inlägg för en annan dag….
Hur som helst. Nya elever ger helt nya elevgrupper. Egentligen borde man värdesätta det faktumet mera. Man skulle ta sig tid att stanna upp och jobba om gruppen mer än man kanske gör.
Jag tillhör, kort och gott, den gruppen lärare som gärna baxar in en till bänk i klassrummet. dels för att jag vet allting som jag skrivit om ovan. Men också för att jag vet att det inte finns något forskningsstöd som visar att mindre elevgrupper ger bättre utbildningskvalitet.
2 kommentarer
Bertil Törestad
Posted on 2011-10-19 at 16:26Du har rätt. Det forskningsstöd som finns i Sverige är dåligt och ett typiskt exempel på lägre nivå finns här. Där är resultaten de förväntade lite för mycket.
http://torestad.blogspot.com/2011/10/stro-grupp-eller-liten.html
Emelie
Posted on 2011-10-19 at 17:38Jag har heller ingenting emot att få in nya elever i mina grupper! Vissa av mina grupper verkar växa hela tiden. 🙂 Däremot kan jag uppleva en stress bland eleverna på gymnasiet som beror på att de alltid kan ändra sej och välja om. Först ska de bestämma sej för vilken skola och vilket program de ska välja och sen ska de välja om de ska stanna kvar eller välja om. Inte för att de kanske vantrivs, men för att de inte är säkra på att de valt rätt – men det kan man ju aldrig vara! Och om någon bestämmer sej för att byta uppstår en oro bland de övriga, som då börjar fundera på om de kanske också har valt ”fel”. Jag skulle önska att de kunde finna lugn i att de har gjort sitt val och att det nu är som det är. Självklart ska man ha möjlighet att byta om man verkligen vantrivs eller inser att man har valt helt fel program för sina intressen, men för de flesta tror jag det blir ungefär lika bra oavsett vilket program de går. Därför tror jag det skulle vara lugnare för dem att inte behöva fundera på att byta.
Det här kanske inte har nånting att göra med det du skriver om, men ändå.