I USA rasade för ett par månade en (möjligtvis ständigt pågående) debatt om hur hårt man som förälder ska pressa sina barn för att hjälpa dem att lyckas samtidigt som man undviker att skapa prestationsmonster som inte besitter förmågan att vara människa. I Sverige har väl den debatten inte blivit fullt lika stor (även om det skrivs en del artiklar på ämnet). (Den här artikeln är något vassare, men inte svensk.) Kanske beror det på att vi känns rätt överens på det området. I alla fall fram till nu har de flesta resonerat att man får vara barn när man är liten och någon gång i de tidiga tonåren stegvis börja ta mer ansvar, bland annat för sin egen framgång.
Jag tog mig tid att hitta och beställa hem boken som startade (eller återupplivade) hela den amerikanska debatten, mest för att jag är en obotlig anglofil och älskar allting amerikanskt.
Det är faktiskt rätt underhållande läsning. Visst kan man bli frustrerad över hur vissa människor tänker. Men om man filtrerar bort det amerikanska, för att uttrycka mig slarvigt, så är det faktiskt en tankeväckande bok som skulle kunna inspirera många intressanta samtal. Hur mycket får man pressa sina barn? Är det ansvarsfullt att inte pressa alls? Kan man ta barns framtidsdrömmar på allvar? (Om ja, vilket ansvar har man då som vuxen att hjälpa barnen i rätt riktning?) I ett samhälle som blir allt mer rpestationsbaserat, är det då rätt att lära sina barn att ”spela spelet” eller är det emr lönt att lägga energi på att bygga upp en naturligt försvar mot falsk bekräftelse?
Sånt kan jag bli lite galen av.
Kommentera