Varför jag inte tror på modulär undervisning

För ett par veckor sedan var jag inbjuden till Lärarförbundets kongress. Där träffade jag en föreläsare som jag, i en paus, samtalade med. Vi pratade om allt mellan lärarhimmel och lärarjord. Bland annat hur det är att ta steget från lärarutbildning till yrkesverksamhet. Han nämnde i förbifarten ”Ja, jag minns att det var svårt innan jag hade fått alla mina moduler på plats”. Först trodde jag att han tvingades bygga sitt eget klassrum. (Tänk sådana där provisoriska baracker som är svindyra.)

Det var flera dagar senare som jag förstod att han var en av de lärare som bygger upp en serie lektioner för att sedan köra dem år efter år. Jag tror inte på det upplägget. Låt mig ta ett exempel:

I torsdags morse, precis när jag ringt in eleverna och skulle börja skolan, kom en av mina elever (sju år gammal) fram med en papperslapp i handen. ”Min mamma sa att jag skulle ge den här till dig. ”Jag tittade snabbt på lappen och såg att det va en klisterlapp från Räddningstjänsten med budskapet ”rädda varna larma släck”. Jag tackade snällt för lappen och inledde dagens undervisning.

Vad jag inte berättade då var att jag sedan flera dagar tillbaka planerat ett pass om brandsäkerhet till nästkommande dag (alltså i fredags). När väl fredagen kom hade jag hunnit anpassa min lektionsplanering en pytteliten aning (jag lät dem göra egna varningslappar att ta hem och sätta på ytterdörren) för att bygga på Brandungens klisterlapp. I slutet av lektionen kom samma Brandunge fram till mig med sina spontana kommentarer:

”Vad roligt det var! Det var nästan som att jag hittade på den här lektionen!”

Nu behöver inte den typen av kommentarer betyda att undervisningen är varesig kunskapsfrämjande eller bra för måluppfyllelsen. Men om man tar ett steg bort från det enkelt mätbara ser man en dimension av delaktighet som är livsviktig för att elever ska orka med tolv år (gymnasiet är obligatoriskt!) av grundskola.