Stora minneslappar

Posted by in Genier Spekulerar, Killfröken spionerar

Häromdagen berättade jag om en lektion i brandsäkerhet med våra sex-, sju- och åttaåringar. Då använde jag den som ett exempel för att beskriva hur jag (inte) ser på lärande. Det hände en betydligt roligare sak under samma brandsäkerhetslektion:

Eleverna tillverkar egna ”glöm inte att släcka ljusen”-skyltar att ta med hem och sätta upp. Jag har använt vårt SmartBoard till att  modella hur man kan skriva. Runtomkring i klassrummet är aktiviteten febril. Förutom hos en pojke (sex år gammal) som påstår att han inte kan skriva.

Skrivarpojken: Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte skriva.
Jag: Gör bara så att du kollar på skärmen och så härmar du mina bokstäver.
Skrivarpojken: Ska jag härma alla?
Jag: Ja, gör det.
Skrivarpojken (med viss skepsis): Okej….
En stund senare har samma elev inte kommit särskilt långt och jag, som på lite avstånd har observerat honom, märker att det är svårt att flytta blicken från skärmen till pappret utan att glömma bort sig.
Jag: Jag har en idé. Om jag skriver ner orden på en bit papper kan du kolla på dem istället.
Skrivarpojken (lättad): Okej…
Ett par minuter senare återkommer han med ett papper fullt med skrift. (Han har skrivit texten två gånger ”för att det var så kul”.) Jag berömmer honom stort och ber honom stoppa ner skylten i sin väska.
Skrivarpojken (på väg ut i hallen): Får jag ta med mig din lilla papperslapp också?
Jag (förvånad): Jaaa….
Skrivarpojken: Då glömmer jag inte bort att jag kan skriva.

Visst kan man peka på bristande ordbilder och icke-existerande strategier för ljudning. Men ibland är det nästan roligare att se tillfället då kidsen tror sig kunna läsa och skriva än tillfället då de faktiskt kan.