Statlig styrning av den sämre sorten

I mitten på oktober presenterade regeringen den nya kursplanen i geografi. För dem som arbetat i mer än ett år med att förbereda den borde vartenda ord ha varit välbekant. De hade ju trots allt stött och blött vartenda ord med såväl Skolverket, referensskolorna (hur många som helst!) och den modernaste forskningen inom just geografididaktik. Ändå var det flera områden som skrivits om av Utbildningdepartementet. De mest kontroversiella ändringarna var:

• att det under Centralt Innehåll i årskurs 4-6 lagts till att de svenska, nordiska och europeiska natur- och kulturlandskapen ska studeras.
• att avsnittet om befolkningsfördelning (varför människor bara bor på vissa platser) ändrats från att gälla hela jorden till att bara gälla Sverige, Norden och Europa.
• att man lagt till att eleverna ska lära sig namn på landskap och berg i Sverige och övriga Norden samt namnen på Europas länder, huvudstäder, viktigaste regioner, öar, vattendrag och berg.

Det kan verka som att allt det här är självklarheter som inte går att ifrågasätta. Men då gör man det fatala misstaget att blanda ihop sin egen grundskola med den utbildning som dagens elever får. En positiv konsekvens av globaliseringen och den tekniska utvecklingen som skett de senaste årtiondena är att det inte längre är sant att det som ligger geografiskt nära också är elevnära. För en elev i Helsingborg kan det vara betydligt lättare att förstå varför USA har 50 delstater än varför Medelpad och Hälsingland inte är ett och samma landskap.