Det är tisdag och temalektion om hållfasthet med våra nio-, tio- och elvaåringar. Jag pekar på den antika pelaren i klassen och låter eleverna spekulera i vad som skulle kunna hända om vi tog bort den. Sen ber jag dem komma på ett sätt att ta sig över den lokala ån om vi inte hade en hållbar bro där. Sen plockar jag fram ett vitt A4-papper och drar isär två bänkar. Med exakt 15 centimeters avstånd konstaterar vi att pappret formar en ”bro” kan bära 15 små okokta bönor utan att ge vika.
Medans min kollega bildar arbetsgrupper förklarar jag att de ska få bygga starka broar, endast genom att manipulera ett vanligt papper. Jag låter ett par elever ställa hypoteser om hur många bönor den starkaste bron kan komma att bära. Det landar på 35-40 bönor. Någon modig själ drar till med hypotesen 53, antagligen bara för att visa sig modig.
När jag samlat eleverna för att gå igenom nästa deluppgift märker jag att de som konstruerat den starkaste bron är upptagna av något helt annat än min genomgång. I ett försök att kväva min lust att beordra dem att sluta pilla och börja lyssna frågar jag vad de pysslar med.. Istället valde trion konstruktörer att lägga bönorna i en ”platt” rektangel och räkna ut antalet bönor på en kvadratdecimeter och sedan, med hjälp av en linjal och en miniräknare, bilda sig en kvalificerad gissning: 828 bönor, antagligen.
Kommentera