Varför jag inte tror på likvärdighet – Del I

Jag har funderat på en sak: Varför eftersträvar vi likvärdighet så okritiskt som vi tycks göra?

Naturligtvis är det ett politiskt mål att alla barn som växer upp i Sverige ska få en bra utbildning som ger dem gott om chanser att förverkliga sig själva och samtidigt växa vårt gemensamma samhälle. Men är det samma sak som att till varje pris söka efter likvärdighet?

Jag såg för ett tag sedan ett klipp med Sir Ken Robinson där han pratade omlikvärdighet utifrån en liknelse hämtad från resturangbranschen. Jag tänkte dela den med er nu:

I resturangbranschen finns det två sätt att närma sig kvalitetskontroll. Den enda metoden, vi kan kalla den för snabbmatsmetoden, bygger på att det finns en mycket tydlig lista av precis vad som ska finnas och inte finnas i resturangen. Det spelar ingen roll vilket företag som du föredrar mest, alla följer samma princip: Oavsett var på jorden du är så ska du kunna förvänta dig samma bröd, samma tillbehör och samma cola serverad på samma sätt av personal som allihopa är likadant klädda. Och när allting kommer omkring är det enda du vet säkert att det är mat som är helt värdelös och direkt dålig för din hälsa. (Snabbmatsindustrin anses vara den enskilt största orsaken till diabetes i mänsklighetens historia, men hej!) Den andra modellen för kvalitetskontroll, vi kan kalla den Michelin-metoden, består av en serie höga krav som du får nå hur du vill. Det spelar ingen roll om det är från Kina, Italien, Thailand eller Indien som du hämtar rätterna på din meny. Det spelar ingen roll om du väljer att servera vin, eller inte. Eller om du väljer att dina servitörer ska ha en viss uniform, eller inte. Du får vara med i guiden ändå, bara du når kraven. Vilken väg du vill ta dit är helt upp till dig.

Jag är väldigt svag för den här liknelsen, precis som jag är inför allt som Robinson säger. Resultatet vi skulle få om vårt skolsystem präglades lite mer av michelin-tänkande vore, förutom en utomordentligt hög nivå på maten, en imponerande flora av olika kök som speglar både personligheten och professionaliteten bakom de som jobbar där.

Så vill jag ha det i skolan. Men först måste det centrala innehållet dö.