Förmågan att undervisa förmågor

När den nuvarande läroplanen kom, eller snarare när den var under uppbyggnad och den tänkta strukturen först presenterades för allmänheten, var jag minst sagt skeptisk mot alla olika typer av mål. Om kritiken mot den förra läroplanen grundade sig i att för få lärare förstod hur uppnåendemål och strävansmål skulle hänga ihop så väl inte lösningen att införa fler sorters mål? Det var centralt innehåll, kunskapskrav och förmågor och det var till en början inte helt klart vad som skulle skilja dem åt. Bit för bit ramlade på plats och jag kom att inse att just detta är tjusningen i läroplanen.

När det så småningom har klarnat till en rätt hyfsad överblick inser jag att det här läroplanen, och särskilt förmågorna, har fått lärarkåren att en gång för alla skilja på det vi gör i skolan och det vi lär i skolan. När man väl förstått skillnaden på centralt innehåll, kunskapskrav och förmågor så går det aldrig att blanda ihop igen. Det är omöjligt. Det är ett genombrott som de gamla uppnåendemålen och strävansmålen inte kunde komma åt.

Tidigt i implementeringsarbetet på vår skola kom jag att fastna för just förmågorna eftersom de är den röda tråden genom grundskolan. Och det coola är att de faktiskt fungerar i alla delar av grundskolan, just eftersom de är så relevanta för all undervisning. Så känner jag fortfarande. Så sent som i tisdags satt jag på ett möte om skriftliga omdömen i min F-9-enhet och mös över hur varje enskild förmåga i läroplanen, och de är ändå ett par stycken, kan undervisas lika bra med sjuåringar som med femtonåringar. Det gör att vi, representanter för tre väldigt olika skolor, faktiskt intresserar oss för varandras undervisning och hur det en av oss undervisar hänger ihop med det våra elever på sikt kommer att få möta i ett annat klassrum, i en annan del av organisationen. Där finns en dolt professionalisering som är värd att fundera över.

Ännu tydligare blev det för snart ett årsedan när lärarutbildaren Göran Svanelid publicerade en text i Pedagogiska Magasinet med rubriken ”Lägg krutet på the big 5”. Att han genom att studera läroplanens förmågor kunde se fem genomgående teman (analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga, förmåga att hantera information och begreppslig förmåga) satte fart på samtalet. Det var som om många lärare äntligen kände att läroplanen var deras. Den gick från att vara en order uppifrån att studera och verkställa till en ledstjärna som gör det lättare för mig att göra det jag faktiskt försökt göra hela tiden. Särskilt när Marie Andersson startade facebook-gruppen ”The big five”, som sedan dess samlat många lärare från hela Sverige och sedan en dryg vecka tillbaka även Skolverkets generaldirektör Anna Ekström.

Jag minns reaktionen som den artikeln fick i mitt närmaste kollegium. Det var fint.

Jag och kollegan jag delar klass med valde, i samband med att Svanelids artikel dök ner i personalrummet, att lägga beslag på en av extra papperskopiorna av LGR och flytta ner den till klassrummet. Att alltid ha en pappersbok i klassrummet, på ett prydligt bokställ, gör att jag och mina elever kan samtala om läroplanen, målen, förmågorna och syftet med skola på ett helt annat sätt. Det är klart att jag kan tönta mig ed mina nio-, tio- och elvaåringar och vördnadsfullt visa ”boken som alla lärare har som huvudkudde” och de fnissar lite grann. Men när en av dem av misstag välter omkull bokstödet så att sagda läroplanen dunsar i huvudet och fäller eleven till marken, varpå eleven reser sig upp och inför hela gruppen utbrister ”Nu är jag smart!” Då! Då fattar jag att kidsen är så delaktiga i lärandet och dess ramar som de bara kan bli.

Här är ett par saker som jag funderar på inför #skolchatt på torsdag kväll (klockan 20.00):

• Uppfattar man storheten i att koppla ihop förmågorna i The Big 5 annorlunda beroende på vilket ämne man undervisar? Är det något område som faller bort?
• Är det fler som upplever sina elever mer delaktiga när skolans målbild handlar mer om förmågor än om stoff? Eller är det jag som gör en felaktig koppling?
•  Ibland brottas jag med elever som felaktigt tror sig kunna det jag vill att de ska lära sig. Det ligger så klart på mig att ge dem en bra bild av sitt lärande och sitt kunnande, blir det lättare med ett större fokus på förmågor?