Den här veckan (7/3) frågar #skolchatt ”Hur lyfter vi lärarna genom kompetensutveckling? Vad behövs?” Chatten pågår på twitter under hashtaggen #skolchatt mellan 20.00 och 21.00. Kan man inte vara med under tiden så går det att läsa ikapp i efterhand på skolchatt.wikispaces.com.
I december 2009 blev jag färdig med min lärarutbildning och började arbeta som lärare. Mycket var nytt och på många sätt var det en period kantad av överraskningar som väntade. En av de allra största överraskningarna, och som jag i efterhand har burit med mig, är hur fundamentalt meningslösa studiedagar kan vara. Som lärarstudent var jag aldrig med på någon. Som elev i en inte allt för avlägsen skolvärld gick jag naivt runt och trodde på konstruktionen att studiedagar ”är dagar då jag är ledig för att lärarna ska lära sig något nytt”. Det har allt möjligt folk sagt till mig sedan den där augustidagen 1994 när jag började skolan. Så varför skulle man tro något annat än att det rimligtvis är på det viset?
Så här efter att ha arbetat i ett par år och den initiala förvåningen av hur studiedagar ser ut från insidan har gott över så har jag börjat vänja mig. Och på sätt och vis har jag börjat lära mig något av dem också. Den senaste (i slutet på januari, en halvdag om lärstilar med en halvdags efterarbete) tänker jag på lite då och då. Nyckeln ligger i att ha näst intill ninja-mässig kontroll över sitt eget lärande så att det går att ställa in sig att vara mottaglig för just det innehållet just den fredagen mellan 8 och 12. Annars är det rökt.
Så funkar ju inte riktigt lärande. Det vet vi allihopa. Vi är ju ändå experter på lärande. Vi vet att en elevgrupp lär sig olika saker i olika takter. Det går inte att ändra. Och på något plan fungerar en lärargrupp likadant. Därför föredrar jag de mer långsiktiga lärprocesserna som vi alltid omges av. För bara för att studiedagar som fenomen kan vara lite överskattade så betyder ju inte det att vi inte lär oss resten av året. Lyckligtvis har vi fler kanalar. Det finns strukturerade processer så som lärarlyftet, studiecirklar och MOOCs (massiva onlinekurser med tiotusentals deltagare som samlär i ett format som är anpassat för distansstudier, oftast på engelska). Sen så finns det mer fria (Läs: kaosartade) processer så som Twitter, Edcamp/ Teachmeet och varför inte #Pedagogiskpub.
Elever lär sig hela tiden. Människor lär sig hela livet. Därför är det rimligt att anta att även lärare lär sig hela tiden, hela livet. Men frågan är ju vad som ska till för att det lärandet ska vara så bra som möjligt. För samtidigt verkar det finnas lärare som har utvecklat en förmåga att liksom slippa lära sig. Sen finns det de som vill men inte kan/får. Här finns ett par områden för utveckling. Vad ska till för att lärarnas kompetensutveckling ska bli så bra som vi vill att det ska vara?
Inför veckans #skolchatt tänker jag på ett par saker:
– Blir kompetensutveckling bättre om det görs tillsammans eller är det en fördel om kollegor i ett arbetslag kan förfoga över sin egen utveckling?
– Vem bestämmer vad lärarkåren utvecklas inom? (Alltså: Vem sätter kursplanen för kompetensutvecklingen?)
– Hur gjorde lärare förr i tiden när de ville utveckla sin kompetens?
– Spelar det någon roll om det är Skolverket, läromedelsföretagen, kommunen eller någon annan som arrangerar kompetensutvecklingen?
– I en allt mer digitaliserad skola. Hur ser framtidens kompetensutveckling ut? Hur kommer vi dit?
Kommentera