Läroplansbarnet i simhallen

En matsal. På vägen ut hör jag två av mina nioåriga elever diskutera eftermiddagens resa till den lokala simhallen där ska få uppleva sitt livs första simtest. Nervositeten är påtaglig hos den ena. Men inte den andra. Därom tvistar de.
”Hallå! Det finns inte ens ett mål förrän i sexan? Varför skulle det vara så farligt om man inte klarar det här testet?” Läroplansnörden i mig skiner upp. Den är deras. Den verkligen deras nu. Det är en plan för deras lärande. Som de äger och själva använder. I alla fall är det sant för Läroplansbarnet, som på många sätt är unik men som också är som vilket barn som helst.

Ett par timmar senare är vi i sagda simhall och simläraren förklarar varför det här simtestet är en stor grej. Varför det är viktigt och allvarligt. Som om kidsen inte redan haft exakt den bilden förut. Rent av kan det vara så att det är det enda som funnits i deras huvuden på sistone. Jag får lust att styra upp situationen men väljer den kollegiala vägen och tänker att jag får prata med de mest nervösa eleverna efteråt, för att liksom reparera. Extra jobbigt blir det när simläraren får för sig att motivera övningen att hoppa från kanten, doppa huvudet och sedan simma ner till botten för att plocka upp ett objekt med att de om ”ett år eller två” måste kunna simma ner till botten och plocka upp livräddningsdockor. För det är så man brukar göra, och då måste man träna nu. Det är ett vanligt grepp för att tydliggöra en tänkt progression som inte är illa menad. Men den är likförbannat fel och dessutom onödigt när det i bassängen finns elever som är livrädda för att göra det som de enligt läroplanen inte behöver nå enligt den lokala simskolans tänkta progression. Jag börjar överväga alternativ för att gripa in. Men det visar sig att det inte behövs. För samma Läorplansbarn som i matsalen rättar sin kompis tycker också att det är en bra idé att rätta sin simlärare. Det är inte en trotsig och ohövlig rättelse. Tvärtom är det en noggrant inlindad fråga ställd med uppräckt hand och med ett par vältränade hundögon. ”Min storebror har berättat för mig att läroplanen säger”

Det är genialitet i sin ädlaste form.