Ögonblicken efter berättelsen om visenteninledde jag ett samtal med mina elever om helgen och lovet som snabbt tog en märklig och oväntad våning mot ”big bang”.
”Men alltså…. Vad är big bang!?” undrar någon.
”Meh, det är typ ett klocktorn eller något?” svarar en.
”Jag har hört det i ris-reklamen…” konstaterar en annan.
”Är inte det typ en meteorit!?” funderar en tredje.
Min inre astronominörd (uppväxt på Stark Trek och en i hemlighet ännu levande dröm att en dag kanske….) går nästan i bitar. Men bara på insidan. Utåt möter jag deras nyfikenhet med spontana frågor/svar och en improviserad berättelse baserad på både centralt innehåll och meningslöst vetande. När frågorna inte tar slut och tiden rinner iväg berättar jag att vi tar en paus och återupptar samtalet lite senare under dagen och att jag tills dess kan fixa både en riktigt genomgång på området och ett klipp som visar bakgrundsljudet från den stora smällen som än idag är hörbart om man bara har rätt utrustning. De häpnar och köper min deal. Klockan börjar ticka.
80 minuter senare (varav 65 undervisandes i mitt klassrum) har jag hittat en kort film, en animering, ett par bilder på allt från Stephen Hawking och Hubbel teleskopet (och några av hennes mest kända bilder) till LHC i Cern och en atommodell. Dessutom har jag hunnit lära mig att människan fram till 1920-talet trodde att juniorsidan storlek var konstant och att det idag finns tre separata teorier om vad som kommer hända i framtiden. Mycket mycket grundläggande har jag förstått vad skillnaden är mellan dem. Dags att undervisa.
Tjugofem minuter är deras frågor uttömda och jag ser på dem att av 34 elever är i alla fall merparten djupt imponerade. Några är osäkra över det smarta att försöka återskapa processen i labbmiljö. Andra försöker tala som Hawking. Någon resonerar om hur teleskop fungerar. En elev som förut gick på en rätt konservativ grannskola räcker upp handen.
I lågstadiet jobbade vi med detta en gång. Vi höll på med massa stora papper men jag fattade ingenting alls. Inte förrän nu.
Den kommentaren bär jag med mig. Inte för att jag tror att både jag och vår skola är bättre än elevens tidigare erfarenheter utan för att jag stärks i min tro på att skolan behöver göra plats för sånt som inte brukar rymmas i skolan. Det är sant för allt från internet som läromedel till elevfrågor som utgångspunkter till sinnen som bärare av lärande. Vad spelar det för roll hur stort universum är om du inte många miljarder år senare får höra spåren av smällen? Lyssna. Noga.
Kommentera