#43 – Mina kaptener (III)

Den senaste veckan har jag skrivit två inlägg om en metod för att utveckla en metakognitiv förståelse hos elevgrupper. (Inlägg 1, Inlägg 2.) Kort sagt handlar det om att en elev per dag slumpas fram som kapten för en lektion eller en dag. Hens uppgift är att, likt kaptener i Star Trek, summera lektionen/dagen i slutet. På det sättet kan man lyfta ett gemensamt samtal som kan leda till att fler elever funderar på en metanivå över vad en lektion har för nyckelbegrepp eller vad under en skoldag som är värt att ta med sig framöver.

Allra första dagen så utsåg jag en elev i förväg. En som skulle ha lätt att genomföra uppgiften utan att ha någon tidigare kapten att härma. Till dag två tog jag fram min mobiltelefon och den app jag brukar använda för att lotta bland mina elever. Eftersom det är en relativt ny grej så lät jag eleverna som blev lottade välja om de ville eller inte. Till dag två var det kanske tre eller fyra elever som tackade nej innan jag till sist fick en elev som tackade ja. Under resten av den dagen funderade jag en del på värdet i den här metoden om inte alla vågar. Kommer det bli som handuppräckning, att det premierar de som vågar ta för sig och som skulle bända talutrymmet till några få? Eller kan det utvecklas till en del av vår praktik som (nästan) alla vågar ta del av?

Till dag tre sköt jag undan tanken och upprepade samma procedur – lottning via mobilapp. Den här dagen tackade första framlottade eleven ja. En elev som dagen innan stått över. Det fick mig att börja fundera ännu en gång. Kanske kan vi inte så enkelt dela in våra elevgrupper i de som vågar ta för sig och de som inte vågar? Här är jag hyfsat säker på att eleven som den här dagen tackade ja till att bli kapten för dagen såg föregående dagars kapten och deras insats. Med den erfarenheten som modell vågade hon göra något som dagen innan verkade för svårt.

Det i sig är ett argument för att bryta med synen på lärande som något individuellt och internt. Förutom att vi sedan tidigare vet att elever kan lära av varandra så finns det kanske en dimension av att elever kan våga tack vare varandra. Det i sig är ingen dum grej.