Det är eftermiddag och jag står i tamburen och småpratar med en förälder som snällt väntar på att tillhörande åttaåring ”bara ska bli klar först”. Det är ett bra samtal. Som börjar med sportlovets historiska bakgrund och som slutar i någonting betydligt mer samtida: IT-kompetens.
Föräldern (stolt): Ja, och Åttaåringen fullkomligt älskar att pilla med PowerPoint. Det är riktigt kul att se!
Jag: Ja, det är verkligen ett bra pedagogiskt verktyg. Det känns klokt att ungarna på skoltid får möjlighet att utveckla sig inom sådana områden också. Inte bara läshastighet liksom…
Föräldern: Jo, visst är det så. Men jag kan ändå inte slippa ifrån att det känns lite pinsamt när jag behöver be mina barn om hjälp med presentationer på jobbet.
Det samtalet gav mig en ögonblicksbild som bet sig fast. Inte för att jag gillar tanken på sammanhang där barn lär vuxna hur saker och ting – i det här fallet PowerPoint – fungerar. (Jag fullkomligt avskyr stereotypbilden av barn som lär sina föräldrar hur datorn fungerar.) Hjälpen som föräldern beskriver för mig är inte kopplad till själva tekniken som sådan. Det handlar inte om att hitta på-knappen utan om hur man uttrycker sig i ord och bild.
För inte så fasligt många generationer sedan upplevde samhället en liknande situation: när de äldre generationerna fick be sina barn om hjälp med att läsa. Det lär ha funnits både en och två som avfärdade det hela som ”modern teknik” som bara unga förstår sig på. Men i efterhand kan vi se vilka konsekvenser denna ”moderna teknik” förde med sig, och då är det svårt att förstå hur man kan klara sig utan. På något vis kan jag känna att historien kommer att döma internetvägrarna på samma sätt. Tur då att det finns föräldrar som den i tamburen: som (med glimten i ögat) anammar de skolkunskaper man bara får uppleva som förälder.
Kommentera