Mina små humanister – Del II

Jag har funderat en del på vad ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebär för skolans samhällskunskapsundervisning. (För de som undervisar äldre elever har det säkert varit ett faktum en längre stund, men för mig som undervisar yngre elever har jag inte behövt ta i dem med tång förrän nu.) Som jag ser det uppstår ett yrkesetiskt dilemma som lärarkåren kollektivt borde lyfta:

Å ena sidan är vi tjänstemän som inte kan ta ställning varesig för eller emot något enskilt parti utan att ge upp vår professionella roll. Å andra sidan är vi som lärare också utrustade med ett fostransuppdrag som präglas av en mycket tydlig värdegrund. Vi har som lärare ingen rätt att avvika från den värdegrunden och den är inte förenlig med de åsikter som främlingsfientliga grupper har.

Alltså blir frågan: Hur kan vi, som har en skyldighet att fostra eleverna efter ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism” (vad är österländsk humanism!?) och med allas lika värde som ledstjärna, förhålla oss professionellt opartiska till Sverigedemokraterna?

• Är det okej för en lärare att markera när elever skämtar om att de stödjer SD? Är det tjänstefel att inte säga ifrån?
• Hur ska lärare bemöta skolval där 17% av eleverna röstar på SD? Hur är man en bra lärare även för de eleverna?
• Vilken hänsyn ska lärare ta till faktumet att elever med familjemedlemmar som röstar på SD (i snitt 1-2 per klass) riskerar att komma i kläm när samtalet kommer upp både på lektioner och på raster?

Jag har bara börjat fundera på dessa frågor och behöver verkligen hjälp med att hitta någon slags rätsida här. Vad tycker du?