Sorgen över Strävorna

I den Svenska skolan finns två sorters mål: uppnåendemål (tanken är att alla elever ska uppnå dessa, därav namnet) och strävansmål (mer långsiktiga mål. Nationellt Centrum för Matematikutbildning (NCM) kallar dem Strävor, men det är en annan historia). Problemet är bara att de inte tillämpas så.

I realiteten har de flesta skolorna prioriterat uppnåendemålen och valt att betrakta strävansmål som extramaterial för de som redan kan. Konsekvensen blir att en stor del barn aldrig får utvecklas mot de kanske intressantaste målen.

Därför har Riksdagen, i samband med totalreformen av alla styrdokument, även avskaffat den nuvarande strukturen för mål. Istället ska det bara finnas uppnåendemål. Det är nog en bra sak att ta bort det som inte funkar.

Men hur blir det för alla skolor som faktiskt förstod meningen med strävansmål? Hur blir det för elever som redan når målen?

Att inte längre kräva mer än minimum är ett svek. Utan strävans mål (eller motsvarande) försvinner lärarkårens möjlighet att kräva särskilt stöd för elever som redan når målen. Det är ett sätt för Sverige att svika en hel generation.