Klassöverskridande samlärande

Jag jobbar på en skola som är äldre än folkskolan, i en byggnad som stod klar på 1860-talet. Ibland är det en bra sak. Rätt så ofta är det en begränsande sak. Men just den här veckan så känns det rätt så neutralt. Särskilt eftersom jag under den senaste veckan av Elevens Val har upptäckt en annan dynamik till den andra klassen som jag delar hus med. Vi är en skola med fyra byggnader, där (nästan) varje hus bebos av två klasser. I vårt hus finns min klass (30 nio-, tio- och elvaåringar) och en Grannklass med typ 30 stycken sex-, sju- och åttaåringar. Vi brukar inte ha särskilt mycket tillsammans. De flesta interaktionerna vi har är antingen klagomål om kladdiga elevtoaletter eller ekot av dunsande småbarnsfötter i den tokgamla trappan som leder till övervåningen. Med andra ord är det fred, men inte mycket mer.

Men så den här veckan, när vår vanliga undervisning förbyts mot en annan elevgrupp, en annan lärargrupp och istället för lektioner så har vi rymdraketsverkstad, blir det något annat. Flera gånger har jag märkt av småkids från Grannklassen som stuckit in sina huvuden för att betrakta kaoset vi kallar undervisning. Det är inte sällan man kan se en viss skepsis. Det är som om hela deras uttryck präglas av tanken ”Är det här verkligen skola!?”. Samtidigt är det också lockande på ett sätt som jag önskar att min undervisningstillvaro kunde vara jämt.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur jag gillar tanken på att få fler elever i klassen, även om jag har fler än vad de flesta klasserna borde ha. Det gäller egentligen också besök från Grannklassen. Jag är något omåttligt förtjust i tanken på elever som sitter in på andra klassers lektioner. Fatta vilken erfarenhet! Fatta vilken förberedelse för vad som komma skall!

Jag tror på lärande som vågar bryta klassrumsgränser. Det är min insikt från den här lärardagen.