Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Idag annonserades den nya läroplanen för grundskolan. Anne-Marie Körling skrev utifrån själva presskonferensen ett alldeles lysande inlägg på sin blogg om vikten av korrekta skolord. Hon tar upp begreppet katederundervisning och frågar om vi inte får skylla oss själva om ordet kommer tillbaka när vi inte hittat ett vettigt substitut. (Jag brukar använda ordet “lärarprat” med eleverna och “genomgång” med elever och föräldrar.)
Annars är det ord som jag fastnar för under samma presskonferens inte ett ord utan snarare läroplanens namn. LGR -11. Alla grundskolans läroplaner i modern historia har hetat LGR -[årtal], utom den nuvarande. Den fick namnet Lpo -94, och den fick det av en anledning. LGR står för Läroplanen för Grundskolan. Lpo har en betydligt mer tekniskt namn. Ändå föredrar jag med all ivrighet i min kropp en ny Lpo framför ännu en LGR. Varför? För att Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet inberäknar just förskoleklassen och fritidshemmet. Den tar sin organisatoriska grund i hur eleverna uppfattar kopplingen mellan skolans olika verksamheter: total.
LGR -11 är inte döpt på slump. Det är ett markerande avstamp ifrån det samlade greppet om hela skolan. Samma grepp som gör att varenda unge idag har massvis med kompisar att lita på och luta mot när första skoldagens pirriga fjärilar kommer. Samma grepp som gör att elever som plötsligt inte kan sitta still på lektionen kan bli förstådda och bemötta på skolgården innan det vuxit till en permanent lärskada. Samma grepp som gör att gymnasisterna som alldeles strax börjar springa på studentskivor fått växa upp i världens tryggaste skola. Men visst, vi kan väl ta en till LGR då….
Idag fick jag veta något som är svårt att riktig smälta:
I förslaget till ny skollag står det – för första gången i Svensk historia – att förskolan och skolan skall vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Okej att utbildningsvetenskap är ett relativt nytt vetenskapsområde. Men hur kan det inte redan stå där!?
Oavsett anledning till att det inte stått där förut borde man i alla fall glädjas åt att det nu skrivs in. Det kan tyckas vara ett genombrott, rent av. Om det inte vore för att samma regering som föreslår ny skollag också gjort sig känd som den mest genomtänkt vetenskapsfientliga på många många år när det kommer till just skolan. Då blir den “vetenskapliga grunden” och den “beprövade erfarenheten” inget mer än retoriska piruetter: Det ser fint ut, men i slutändan är man kvar på samma ställe man började på.
Så är det klart att Alliansen lovar att införa legitimation för de flesta behöriga lärarna. (Inte alla. För hur skulle det se ut?) Löftet presenteras på DN Debatt och omfattar en satsning på 250 miljoner kronor per år över en oklar tidsperiod. Den 1 juli 2012 är det planerat att sjösättas så gissningsvis är det hela nästa mandatperiod som kommer att gå åt. Med andra ord kan vi dra två slutsatser:
1. Initiativet kommer att kosta närmare en miljard att genomföra. Detta trots att samma regering blott ett år tidigare lär ha avvisat Jörgen Ullenhags statliga utredning om en lärarlegitimation som för dyr. Ullenhags förslag skulle kosta 800 miljoner.
2. Det outtalade villkoret för att en lärarlegitimation ska genomföras är att Alliansen får förnyat förtroende i september. I ett land med ungefär 350 000 lärare och lärarstudenter (vilket motsvarar ungefär 5% av väljarkåren) är det ingen dum idé att flörta med lärarna.
Det märkliga i det här förslaget är att det har varit en lärarfacklig hjärtefråga i närmare tjugo års tid. Med andra ord har nio stycken riksdagsval kommit och gått utan att någon har tagit i frågan. Antingen beror det på att ingen politiker har hört eller så beror det på att de har hört och lovat men inte genomfört.
Jag vet vad jag tror. Och det är utifrån den bakgrunden som jag gäspar och bläddrar vidare i min morgontidning.