Så här i tider av Askonsdagar och Långfredagar vill jag berätta om en egen högtif: Examinationsdagen.
Jag jobbar på en skola där både åldrar och ämnen är blandade på ett sätt som på ett naturligt sätt svetsar samman såväl lärare som lärararbete. Därför är det här med samrättning av nationella prov och liknande inget nytt (i alla fall så länge som man blundar för möjligheten att samarbeta med andra skolor i området). Trots det har vi helt klart områden där utrymmet för utveckling är stort. Därför känns det så kul att kunna berätta om min skärtorsdag:
Efter ett kroppen-tema (med koppling till främst svenskämnet och biologiämnet, men även samhällskunskap och till viss del idrott och hälsa) om fyra-fem veckor har vi närmat oss slutet och det har blivit dags att bedöma vad eleverna har hunnit lära sig. Sett ur elevernas ögon har temat kretsat kring att de fått egna expertområden att borra ner sig i för att sedan dela med klasskamraterna, och detta har vi så klart dokumenterat under hela processen. Sett ur våra pedagogögon har eleverna också fått sitta i tvärgrupper och muntligt resonera kring ett par olika cases där de, i egenskap av experter på kropp och hälsa har fått coacha personer/verksamheter i behov av stöd. Det kan vara allt från fiktiva kompisar som inte förstår varför man kan andas på natten, ”när hjärnan sover” till kommuner som planerar nyttigare/godare skolmat utan att riktigt veta hur. Det har verkligen märkts hur många kreativa idéer som har kommit fram under dessa samtal. Mycket mycket mycket mer kreativitet än vad något ensamprov någonsin hade kunnat frambringa.
Allt detta har vi gjort i förväg, inför den stora Examinationsdagen. Då samlade jag och min NO-lärarkollega alla arbetslagets 85 elever i grupper om 3-5 för att ge dem ett muntligt fall att resonera kring i drygt 10-15 minuter per grupp. På något sätt föll det sig så att min kollega tog 15 elever och jag övriga 70. (Han är också idrottslärare.) Hur som helst har jag fått med mig så mycket inspiration från alla dessa bedömande samtal. Här är en sammanfattning:
- Det här med att kunna resonera är ett genomgående inslag i LGR 11 för många ämnen (i princip alla NO- och SO-ämnen) och det krävs redan på E-nivå vilket innebär att den som inte kan resonera får underkänt redan i år 6. På alla sätt och vis är det en förändring i skolans kunskapssyn som vi har att förhålla oss till.
- Det är tydligt för mig hur i alla fall mina elever är så otroligt mycket bättre på att resonera muntligt än individuellt. (De nationella proven i år 6 kommer mäta förmågan att föra skriftliga resonemang, även om värdeorden i läroplanen är sådana att de antyder att man behöver göra dem muntligt i grupp. (…”på ett sådant sätt att det för samtalet vidare”…))
- Jag blir alldeles lycklig av att se elever som annars är försiktiga och/eller inte tror att de kan prestera på vanliga skriftliga ensamprov blomma ut när jag testar muntliga gruppexaminationer. Jag tänker särskilt på en flicka i år tre som jag, trots att vi har känt varandra sedan hon gick i år 1, aldrig har sett riktigt ivrig. I torsdags hade jag svårt att få tyst på henne så att resten av gruppen skulle få en chans.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer, så jag avslutar med att helt enkelt kunngöra för hela världen hur galet mycket jag tycker om formativ bedömning. Jag har aldrig förr känt mig som en lärare när det har kommit till bedömning. Då har jag bara känt mig som en administratör av kunskapsmätning. Nu vet jag att bedömning kan vara lärorikt. Och vet ni vad? Förutom att mina elever har lärt sig på den här bedömningen så har jag lärt mig så otroligt mycket mer om dem. Det hade jag inte gjort av ett vanligt gammalt hederligt prov.
Kommentera