Det här inlägget är den 38e delen i bloggserien Lärartycket, ett initiativ som startats och vuxit på Twitter med hjälp av Anne-Marie Körling och Camilla Lindskoug. Varje dag skriver en ny lärare om skolan från sitt eget perspektiv. Jag som skriver idag jobbar som matematik- och NO-lärare på en liten Bullberbyskola byggd på 1830-talet där eleverna går från förskoleklass till år 5. Mina elever går i årskurs 3, 4 och 5.
——–
Igår var det Linda Ode som skrev för Lärartycket och hon avslutade med orden ”nu lämnar jag över stafettpinnen till Killfröken”, alltså jag. Det fick mig att börja tänka. Här är vi en samling lärare som lämnar över stafettpinnar till varandra lite hur som helst. Inget konstigt med det. Varje år allt sedan vi började med fenomenet skola har vi lämnat över och tagit emot. Om och om igen. Kanske inte fysiska stafettpinnar utan snarare barn/ungdomar/elever/studenter. Jag vill ägna mitt inlägg i Lärartycket till att tillsammans med er lyfta blicken och ser vår egna roll i ekosystemet som är en skolgång. Vilken roll spelar du i dina elevers skolliv? Hur kommer din lärargärning in i deras utbildningspussel? När var det sist du gav den tanken en ordentlig funderare?
I förrgår kväll hade vi på den lilla Bullerbyskolan där jag jobbar vår traditionsenliga skolavslutning, helt enligt konstens alla regler. Sommarfina elever. Tafatt psalmsång. Regn som hänger i luften. Pliktskyldiga lärargåvor. Fotograferande mor- och farföräldrar. Några avslutande femmor som försöker låta bli att gråta. Och så klart jordgubbstårta i mängder. Det här är den enda dagen på året som jag hatar mitt jobb. Det är allmänt känt bland mina elever. Jag gillar inte att bryta upp. Det är helt enkelt inte naturligt. Men i år lyckades jag i alla fall hålla mitt inre hat i schack för att istället fokusera på att fira och hylla mina elever. Runt om i Sverige är det drygt 40 000 femteklassare som till hösten börjar i år 6 på en ny skola. 10 av dem har jag haft den enorma förmånen att följa och umgås med de senaste åren. I den mån de någonsin var ”mina” så är det inte det längre.
10 avgångselever. 10 röda rosor med tillhörande brev. Allt enligt tradition.
Nu är de på sätt och vis ingens, i alla fall fram till augusti. Jag gjorde den insikten när jag tidigare idag varvade ett sista ryck med skriftliga omdömen med en facebook-chat med en av mina numera före detta elever. Hon uttryckte sin stora sorg och saknad över att lämna skolan och jag försökte besvara hennes saknad och samtidigt ingjuta framtidshopp. Efter ett par minuters ostört arbete med min omdömes-poesi plingade det till i mobilen:
”Varför kan man inte börja på Nya Skolan några dagar innan sommarlovet!? De skulle kännas mycket mindre tomt då!!!!”
Ju mer jag tänker på det desto genialare framstår den tanken. Det är ändå så att de sista dagarna brukar präglas av en slående passivitet hos både elever och lärare. Varför inte använda den tiden till att göra en bättre överlämning? Rimligtvis måste det vara bättre att byta skola från en fredag till en måndag än att i flera månader gå och fundera på hur det ska bli och om man verkligen ska få en plats i sitt nya sammanhang? Med tiden övergick vårt samtal om gamla minnen till ett utbyte av visioner om hur skolan skulle kunna vara.
Här är ett par andra förslag som vi funderade på:
- Att ha ett par lektioner med de nya och de gamla lärarna samtidigt, både innan och efter övergången. (Jag tänker att det här är smart eftersom lärandet skulle hamna i fokus. Kanske inom ramen för en Learning study?)
- Ett faddersystem liknande det många har idag, fast istället för att det är inom skolan så skulle det vara mellan skolorna. ”Då skulle man ha mer fakta om Nya Skolan och inte så mycket rykten och sånt”, säger min elev. Jag nickar instämmande.
Vad jag inte nämnde för min elev, men som jag tänker på om nätterna när jag inte kan somna är hur ofattbart orimligt det är att hon och hennes 9 klasskompisar till hösten får en ny lärare som efter bara några månader ska sätta deras livs första betyg. Så lär det vara för merparten av de 40 000 kidsen som till hösten gör liknande skolbyten. Jag vet att betygen i år 6 enligt läroplanen ska spegla lärandet under den senaste terminen och alla terminer sedan de började årskurs fyra. Det motsvarar fem terminer, varav de flesta i min pedagogiska försorg.
Det är ingen lätt uppgift som min mottagande kollega får. Samtidigt vet jag vilken total brist på kommunikation som råder mellan våra båda skolor. Jag kommer inte ha tillstymmelsen till ett finger med i det arbetet. Ur ett högst egoistiskt perspektiv är det rätt skönt eftersom betygssättning lär vara det värsta i en lärares yrkesliv. Men ur alla andra perspektiv borde jag ha inte bara ett utan fyra av fem fingrar med.
Jag ska inte grotta ner mig i ett argument om vikten av formativ bedömning. I alla fall inte särskilt djupt. Allt jag vill säga är att för att bedömning ska vara framåtsyftande måste den komma ur en gedigen och välarbetad analys av varje elevs styrkor och utvecklingsområden. Det låter sig inte göras efter ynka 12 veckor tillsammans. Det går bara inte! Om det är något jag skulle vilja ge mina elever i avskedpresent efter tre underbara år tillsammans är det en rättvis bedömning som ger dem en ordentlig skjuts framåt i rätt riktning när de ger sig iväg på nya utmaningar. Det skulle vara en överlämning värd namnet.
För att fortsätta på Lindas referens till stafettpinnar så skulle det vara en växling där den som har pinnen har huvudansvaret för att växling funkar bra. Jag minns inte mycket från grundskolans idrottslektioner, men jag vill minnas att det är så man växlar i riktiga stafetter.
Eller som de sjunger: ”I’d rather be a comma, than a full stop”.
Kommentera