Igår kväll körde vi #skolchatt på temat förväntningar (på elever, lärare, skolledare och föräldrar). Spontant känns det som ett brett område vilket brukar leda till ett spretigt samtal. Många vill säga mycket om olika saker. Så kändes det inte igår. Systematiskt gick vi tillsammans igenom delområde till delområde, med start i vilka förväntningar man kan ha på föräldrar.
Jag tror att summan av det samtalet slutade i en insikt kring att vi inte tolkar fenomenet förväntningar likadant. Vad är positiva förväntningar? Vilka förväntningar är positiva för alla? Får man satsa på några föräldrars deltagande på bekostnad av självförtroendet hos de som inte förmår att delta. Jag tänker att Helena gjorde en stor poäng i att lärarutbildningen borde förbereda mer inför mötet med föräldrar. På sätt och vis är det en bortglömd förmåga.
Därifrån gick vi till att diskutera förväntningar på skolledare och lärare, nästan helt utan att fastna i ett träsk av klagan på passiva skolledare. Det är en stor fara när man pratar i personalrum, men på det sättet är Twitter en bättre yta att samtala på. Som grupp blir vi mer professionella.
Någonstans tror jag att det är unikt för lärarkåren att vi förväntar av oss själva att vi ska vara lyhörda och nyfikna. Det tror jag kommer från att vi blir som vi umgås, alltså som eleverna.
Framåt slutet landade vi i eleverna och så här i efterhand kan jag känna att vi missade en stor del här. Vi pratade mycket om förväntningar på elever men glömde bort att gå in på vad elever har för förväntningar. Litegrann skäms jag för den missen. Kanske borde det vara naturligare för oss att utgå ifrån där? Varför börjar vi samtalet hos föräldrars förväntningar och inte elevernas? Säger det något om oss som grupp.
En av mina favoritinlägg i debatten kom från Linda framåt slutet. Detta är orden jag burit med mig idag på jobbet.
För den som vill läsa ikapp samtalet så finns det ett helt arkiv här.
Kommentera