Samma lunchmatsal och samma simtest står på samtalsagendan. Eleverna skojar om tanken på ett traditionellt skrivprov i simbassängen. Det är kul för någon som är nio år gammal antar jag. En stund senare blir samtalet allvarligt. ”Hur vet man att någon kan simma? Hur långt måste man simma för att kunna? Är det ryggsim eller bröstsim? Simmar läraren bredvid för att se eller hur vet hen?” Jag besvarar frågorna så gott jag kan och hela tiden med baktanken att jag vill att eleverna gör anspråk på att själva kunna avgöra om de kan simma. Precis som med allting annat i skolan så vill jag att eleverna ska försöka sig på en självvärdering. Det borde finnas utrymme för en metareflektion. I början är det svårt men till sist förstår eleverna vart jag vill komma och det blir ett bra samtal. Så här i efterhand ser jag hur färgad jag är av den rådande trenden att fokusera på formativa och elevaktiva bedömningsprocesser.
Ett par timmar senare är vi i simhallen och simläraren ger mig ett skrivbräde med fastsatt bedömningspapper på. Hon kollar på barnen och säger till mig vad jag ska skriva. Det är ruta efter ruta som ska kryssas i. Ett kryss för att simma 25 meter på rygg. Ett kryss för att simma 25 meter bröstsim. Ytterligare kryss för att hoppa, doppa, plocka upp och något mer som jag inte minns nu. Det finns visserligen plats för kommentarer men den instruktionen jag får är att ta med det ”hem till föräldrarna så att de kan träna vidare”. Efter en stund vidgas den tänkta mottagaren till att också inkludera min idrottslärarkollega som inte är med oss i simhallen. Aldrig är det tal om att återkoppla till eleverna annat än spridda muntliga kommentarer av den svepande karaktären ”bra jobbat!”. Det är inte av illvilja. Det är bara inte vanligt att man arbetar formativt med simundervisning och här finns en kollega som inte har ett kritiskt förhållningssätt till sin undervisning.
På bussen tillbaka till skolan sitter jag med samma elever som jag åt lunch med och de är så klart intresserade av resultatet. Efter avkrävd självvärdering börjar de fråga om skrivbrädet och anteckningarna som jag fört under tiden de har kämpat sig igenom övning efter övning. Jag berättar att det är kvar i simlärarens förvar och att de på sikt är till för föräldrarna och idrottsläraren ska veta. Eleverna blir tokiga. ”MEH! Jag vill ju veta!” Självklart vill de veta, och självklart ska de få veta.
Det slutar med att jag när vi kommer tillbaka till skolan tar med mig eleverna upp till personalrummet där jag rycker åt mig en hög med post-its och en officiell skolstämpel.
XXXXX XXXXXX simmar väldigt bra och har lärt sig mycket idag.
25 meter ryggsim och 25 meter bröstsim var uppgiften.
Den klarade du av.
Bra simmat!
//Killfröken
Och så på med en stämpel för att göra den fulländad. Det är en supersummativ bedömning som antagligen inte gör dem till bättre simmare, men det ger dem en chans att på rättvisa grunder själva delta i spelet runt omkring dem som är skolan. Det är inte lätt att förvänta sig att alla vuxna runt omkring ens elever agerar precis så som ”vi vuxna” har kommit överens om. Fast att vi satsat ett års kompetensutveckling på bedömning så är inte den kommunala simskolan inkluderad i den processen. Det finns inget intresse för det. Då är det bättre om jag bara väger upp lite i hemlighet.
Så gär jag runt och tänker. Innan jag själv upptäcker dagens stora lärdom. Det här är ett exempel på varför summativa bedömningar kan vara så jäkla meningsfulla. Det passar inte för alla och det passar inte alltid. Men framför mig ser jag ett knippe simmare som imorse tvekade på sin egen förmåga men som nu tycker att de är bra på att simma. För det står det på en liten lapp som den, typ, har fått från simskolan. Bra så!
Kommentera