Upplösningen – Reflektion från Mattelyftet

Igår skrev jag ett inlägg om en lektion jag och min kollega genomförde inom ramen för Matematiklyftet. Eftersom vi inte hann färdigt kommer här upplösningen.

För att hålla elevernas uppmärksamhet från en dag till en annan gjorde vi en hemlig pakt om att inte prata om den här problemlösningsprocessen med NÅGON utanför rummet. Egentligen helt meningslöst, men samtidigt en kul och harmlös grej som en kan ägna sig åt för att bygga en brygga mellan olika lektionstillfällen. SÅ naturligtvis började jag lektionen med ett kort brandtal ackompanjerat till intromusiken från Stjärnornas krig som återkoppling från gårdagen.

En kort period om ca 10-15 minuter där elever som inte hunnit klart får en chans att lösa problemet på egen hand. I vissa fall bestämmer jag mig för att ge kanske en liten ledtråd för mycket. Det är de elever som behöver få lyckas. Jag vet att det gör problemlösningsuppgifter till rutinuppgifter men det kan inte vara allt. Det gör också att elever med svagt matematiskt självförtroende känner att de lyckas även med ”svåra” uppgifter.

En stund får eleverna jämföra med bänkgrannarnas uträkningar. Det här är inget konstigt för våra elever, snarare tvärtom. Det är svårt att få dem att inte samarbeta ibland. I livet kommer de här barnen att gå långt av just den anledningen, men vid vissa examinationstillfällen är det ett hinder. I det här fallet har de kämpat mot muskelminnet att fråga en kompis och belöningen är en rikare flora av uträkningar och strategier. De häpnar.

När vi kommit en bit i att gemensamt reda ut likheter och olikheter så ber vi några elever komma fram och visa sina uträkningar på tavlan. För att snabbt göra en bedömning av vilka elever som ska få visa så gör jag en snabb undersökning av vilka svar eleverna har kommit fram till. Några har fått 9, andra 14. Någon har fått 4. Två elever har kommit fram till 8 men bär på ansiktsuttryck som nästan kan få en att tro att de aldrig hört talas om talet åtta förut. Det är en superskön stämning av oliktänkande som råder.

Egentligen började hela den här veckans fokus på problemlösning i en praktisk workshop som eleverna fick göra i onsdags, när de  fick bedöma gamla elevsvar från ett prov vi haft. Först hade jag en genomgång kring bedömningsanvisningar följt av att eleverna i par fick sätta mellan 0 och 3 poäng per lösning och sedan motivera. Allt det arbetet kommer tillbaka nu. Eleverna förstår verkligen att den som fått fel svar inte behöver ha särskilt fel. På samma sätt förstår de hur det inte funkar att gissa sig fram till rätt svar, även om man får rätt.

Ett exempel på det kommer strax efter lektionen, när de flesta är på väg ut men när en elvaåring insisterar på att jag ska kolla hennes strategi. Det blir ett samtal om en missuppfattning som jag vet att flera andra har gjort. Eftersom vi lärare fick testlösa problemet på vår senaste träff inom Mattelyftet så ser jag med lätthet hennes fel. Det är samma fel som jag gjorde, vilket jag berättar. Det blir precis den trygghet jag hoppas på. Tillräckligt för att gå vidare och kunna prata om strategier för nästa tillfälle. På väg ut ber eleven mig om att sätta upp problemlösning som IUP-mål.

Absolut!