Skolan och molnet. Det verkar vara en grej som är här nu. Fast att Datainspektionen, i tron att vi lagrar det hemligaste hemliga där vem som helst kan komma åt det, gör sitt bästa för att hindra det. Historien kommer att döma dem. Men det är en helt annan sak, för ett helt annat inlägg. Det här handlar om en smart grej med molnbaserad undervisning: möjligheten att göra snabba tidsresor tillbaka i sin egen undervisning.
Hela den här grejen började strax innan lunch idag, när jag förstod att kollegan som skulle ha planerat dagens temalektion inte är färdig än. Det gör inget. Hellre att det blir bra men dröjer. I tre av fyra grupper verkar det ändå finnas ofärdiga uppgifter från förra veckan som går att jobba vidare med. Vi är tillsammans inne i ett projekt om människan och kroppen. Så det är i den världen vi rör oss. Detta är 11.30. Jag går på rast och börjar fundera i mitt bakhuvud på vad jag istället ska hitta på.
Av någon anledning, antagligen för trevliga kollegor, glömmer jag bort mitt dilemma och ägnar rasten åt att prata med dem istället. 11.57 – tre minuter innan vi ska äta lunch – kommer jag på det igen. Jag går ut i personalrummets kontorsavdelning och kollar på mitt skrivbord. Som om jag har en asbra plan där. Nej. Lunch istället.
Att äta lunch med elever är något av det bästa jag vet. Så himla trevliga samtal om saker som är viktiga för dem. Idag basketregler. Så klart hinner jag inte planera något. 12.25 går jag från matsalen över skolgården till det hus där jag undervisar mestadels av min tid. Hjärnan går på högvarv. ”Kom igen nu! Du är NO-lärare och det här handlar om ditt område! Du har ju undervisat om kroppen förut! Flera gånger!” På vägen dit slår det mig. Hjärnan!
Ett par minuter innan lektionen ska börja slår jag upp min dator och kollar igenom min Drive. 2012 gjorde jag ett arbete om hjärnan som bland annat gick ut på att mina dåvarande elever skrev faktatexter om hur hjärnan funkar och hur den påverkar vår hälsa. Då måste jag ha skrivit en egen text som exempel, eller?
Medans eleverna sätter sig så hittar jag den. Jag kopplar upp projektorn och googlar en bild på hjärnan. Den visar sig komma från NE Skola. Jag delar bildskärmarna så att jag har uppe dokumentet från 2012 på min skärm medan elevernas ser NEs bild.
”Hörni vad vet ni om hjärnan?”
Det blir början på ett 45 minuter långt samtal om hjärnan där de får ställa frågor och jag kan svara med kopplingar till seratonin, adrenalin, endorfiner, centrala nervsystemet, pannloben, lillhjärnan och en massa andra saker som jag egentligen vet – men som jag inte hunnit förbereda. Eftersom det är min egna lektion, fast från förr, så är det busenkelt att plocka fram. Alla papper från det temat har jag sedan länge slängt. Och även om jag hade sparat dem så hade de stått och dammat i någon pärm på personalrummet. Här har jag dem tillgängliga i ett ögonblick. Cyborgläraren är här!
Roligt sidospår: Halvvägs igenom vårt samtal, när vi gått över till att också kolla in Zygote Body och fastnat lite i hjärnans tredje ventrikel så slår det mig att den här texten som jag har på min skärm och som jag baserar min undervisning på är skriven inte av mig utan av en gammal elev. Eller snarare. Det är hans omarbetning av min text. En lysande sådan, kan anmärkas.
När jag i slutet av dagen, per tradition, ber mina elever nämna något de lärt sig eller blivit bättre på så är det fler än hälften som nämner hjärnan. Kanske säger det något om min övriga undervisning. Eller så pekar det på en cool fördel med att börja använda molnet som bas för sin undervisning. Vi har varit där sedan tidigt 2010. Första gången jag såg den här fördelen var kanske 2-3 år senare. Det tar lite tid, men är oslagbart.
Kommentera