Som lärare bär vi ett kontrakt som vi upprättar med våra elever. Vi etablerar en relation som är lika lärorik som den är äkta. Någonstans där ligger den outforskade X-faktorn som gör vårt jobb till något mycket mer än ett jobb. I grunden finns ett kontrakt som vi sällan pratar om. Ett kontrakt om att allt det här vi har är sant och vackert samtidigt som det är tidsbestämt. Från första dagen vi möter en ny elevgrupp så räknar det ner mot ett oundvikligt avslut. Ett uppbrott som inte alltid är enkelt.
För två år sedan fick jag möjligheten att bryta det kontraktet med en specifik elev, Kommissionärsbarnet. När statliga Digitaliseringskommissionen tillsatte en parallell grupp med barn och unga som i två års tid skulle ta en unikt barnperspektiv på Sverige digitalisering som skrevs svensk historia. Aldrig förut har en grupp barn haft det inflytandet. Samtidigt, men på en betydligt mer egoistiskt plan, fick jag möjlighet att förlänga ett av de undervisningskontrakten.
”För att citera Per Falk så kan det här bli en av höjdpunkterna i mitt lärarliv. Tänk efter: Att få jobba med att få en av sina elever att lyckas i en 100% autentisk, viktig och betydelsefull uppgift. Är inte det ett koncentrat av allting som läraryrket går ut på?”
Så skrev jag när jag tackade ja till detta. Idag, två år senare har vi en undervisningsrelation som jag aldrig tidigare har upplevt och som jag med all säkerhet aldrig mer kommer att uppleva. Jag minns fortfarande första gången vi träffades. Det var en dryg vecka innan hon fyllde sex. Hennes storasyster, som jag redan kände, introducerade oss. Idag är hon snart fjorton. Det är en resa som är omöjlig att sätta ord på, även om jag har försökt. Förutom att vi fått möjligheten att jobba ihop ett par år till så har vi loggat närmare 60 timmar av egentid ihop. Hur ofta får man den möjligheten med en och samma elev?
Om vår professionella drivkraft som lärare är att hjälpa och se elever utvecklas så är tiden vi har ihop vårt främsta och kanske rent av enda verktyg. Att få köpa sig ett par år till är så ljuvt att det nästan känns som fusk.
En stor del av anledningen till att jag tackade ja till det här uppdraget var att få träffa coola personer och ta del av häftig teknisk utveckling som ännu inte är tillgänglig för den breda allmänheten. Allt det har blivit sant. Vad jag inte visste då var att den allra coolaste personen var den jag tog med mig, och den allra häftigaste utvecklingen var hennes.
Här är allt jag har skrivit om Lilla Kommissionen:
– Precis som alltid, fast ändå inte
– Prata så man förstår
– Tretton timmar senare
– En annan sorts förberedelser
– Om paradigmbefriade framtidsexperter och tidlöst lärande
– Om man har tråkigt kanske man kan ha dem nära sig?
– Om robotapokaplypsen
– En digital bucketlist.
Kommentera