Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Ni vet hur en del bloggare kör med grejer som Dagens Outfit?
Jag tänker att jag vill köra med Dagens Teknikutvecklingsarbete, i alla fall för en dag.
I LGR-11 kretsar kursplanen för teknik mycket kring att kunna förstå hur tekniska lösningar föds ur mänskliga behov och växer fram genom ett visst antal förutbestämda faser. För många skolor var teknik ämnet svårt att få med redan tidigare, och inte blev det lättare med LGR-11. Så brukade jag tänka, tills dess att jag fick upp ögonen för hur mina elever utvecklar tekniska lösningar mest hela tiden. Jag ska ge ett exempel:
Idag, när jag var på skolgården, upptäckte jag i ett buskage tre flickor i förskoleklassgruppen inom mitt spår. Eftersom jag vet att det om ett par år är tänkt att jag ska bli deras lärare vill jag börja reltaionsbyggandet, så därför gick jag fram till dem för att se vad de höll på med. Det visade sig att deras lek med en knallgul leksaksponny övergått till ett byggande av stall och hage. Just när jag kom in i bilden var målet ett regnskydd över hagen.
Jag: Tjena ungar! Vad gör ni?
Eleverna: Tjena Killfröken! Vi bygger ett tak för hagen så att Wilma (hästen) kan dlippa bli blöt om det regnar.
Jag: Jaha, och det är den där plastpåsen ni ska använda då eller?
Eleverna: Ja, vi tänkte sätta fast den mellan några grenar i busken så att den inte blåser bort.
Jag: Smart, det blir säkert en hållfast konstruktion. (Pedagogvarning på införandet av begrepp!)
Eleverna (uppenbart förundrade): !?
Jag förklarar. De nickar.
En elev: Jag har funderat på om vi ska riva isär påsen i sömnarna så att den blir större. Då blir ju taket bättre? (Ser på mig för bekräftelse.)
Övriga elever (innan jag hinner svara): JAAAAA!!!!
Egentligen är teknikutveckling, och särskilt den delen som bygger på att man bygger prototyper som man testar och vidarutvecklar, något i grunden otroligt barnsligt i den bemärkelsen att det är fullkomligt naturligt för barn…
Häromdagen berättade jag om en lektion i brandsäkerhet med våra sex-, sju- och åttaåringar. Då använde jag den som ett exempel för att beskriva hur jag (inte) ser på lärande. Det hände en betydligt roligare sak under samma brandsäkerhetslektion:
Eleverna tillverkar egna “glöm inte att släcka ljusen”-skyltar att ta med hem och sätta upp. Jag har använt vårt SmartBoard till att modella hur man kan skriva. Runtomkring i klassrummet är aktiviteten febril. Förutom hos en pojke (sex år gammal) som påstår att han inte kan skriva.
Skrivarpojken: Jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte skriva.
Jag: Gör bara så att du kollar på skärmen och så härmar du mina bokstäver.
Skrivarpojken: Ska jag härma alla?
Jag: Ja, gör det.
Skrivarpojken (med viss skepsis): Okej….
En stund senare har samma elev inte kommit särskilt långt och jag, som på lite avstånd har observerat honom, märker att det är svårt att flytta blicken från skärmen till pappret utan att glömma bort sig.
Jag: Jag har en idé. Om jag skriver ner orden på en bit papper kan du kolla på dem istället.
Skrivarpojken (lättad): Okej…
Ett par minuter senare återkommer han med ett papper fullt med skrift. (Han har skrivit texten två gånger “för att det var så kul”.) Jag berömmer honom stort och ber honom stoppa ner skylten i sin väska.
Skrivarpojken (på väg ut i hallen): Får jag ta med mig din lilla papperslapp också?
Jag (förvånad): Jaaa….
Skrivarpojken: Då glömmer jag inte bort att jag kan skriva.
Visst kan man peka på bristande ordbilder och icke-existerande strategier för ljudning. Men ibland är det nästan roligare att se tillfället då kidsen tror sig kunna läsa och skriva än tillfället då de faktiskt kan.
Det är måndag och mina elever har tre dagar kvar i förskoleklassen. För att fira allt de har lärt sig har jag och min kollega i hemlighet arrangerat en bokstavs- och sifferfest. En uppskattat och minnesvärt lektionspass som bland annat innefattar tolv ungar som sitter med ett gäng bokstavskex som de försöker bilda ord av.
Jag (som redan ätit de flesta av mina kex): Jag har bara P, N och A kvar. Vad kan jag göra för ord?
Elev (pojke, sex år gammal): Jag vet!
Jag (blir lite orolig för att han ska göra bort sig och skämmas): Mhm…. men alltså….
Eleven (pilimariskt): Du kan skriva Kenneth!
Ungarna runt omkring viker sig av skratt och jag blir, återigen, påmind om att ungar är både klokare och roligare än man kan tro.
Det är morgon och klassens nya sexåringar är på sitt allra första besök. I en åldersblandad elevgrupp är det här en särskild högtid. I ett litet samhälle där alla känner alla blir det här återföreningen för många gamla förskolekompisar.
För oss lärare är det här fullkomligt kaos. 42 ungar och ett femtontal föräldrar.
Jag försöker mest gå runt och insupa stämningen. (Eftersom jag inte är kvar i klassen till hösten är jag formellt sett utan ansvar.) Plötsligt blir jag kapad av en flicka som inom ett par veckor lämnar klassen för att gå vidare till årskurs tre.
Snart-trean: Kom Killfröken! Jag ska visa dig. Hon tar tag i min hand och drar iväg mig till mysrummet. Där sitter ett mycket storögt fadderbarn som slappnar av när hennes fadder (Snart-trean) kommit tillbaka.
Jag (trevande trevligt): Hej Hej!
Snart-trean: Det här är Killfröken. Han är den snälla.
Först vet jag inte om det är bra eller dåligt. Sen kommer jag ihåg vilken sorts lärare jag vill vara. Då känns det lugnt att vara “den snälla”.
Det är lunch och jag (som brukar alternera bord för att hinna lunchprata med de flesta eleverna minst en gång varje vecka) har plats bredvid en pojke i sexårsåldern. Trots att vi har jobbat ihop i närmare en termin har vi inte lärt känna varandra fullt så bra som jag hade velat. Vilket jag idag blev uppmärksammad på när han berättade om kattungarna jag inte visste fanns.
Jag: Oh, berätta mer!
Han: Vill du veta vilka mer smådjur jag har där hemma?
Jag: Absolut!
Han: Fyra kattungar, två katter, en lillasyster, en sköldpadda. Och som familjen så klart!
Det säger något om hans inställning till den lilla krabaten som då och då kommer förbi och tittar runt i klassrummet med stora ögon.
