Onsdag förmiddag och jag jobbar med mitt förvaltningsuppdrag som utvecklingsledare. På pappret är det ett tråkigt uppdrag. Man föreställer sig ett kontor, administriation och många mejl. Man kan dessutom också förställa sig en jobbdag som är betydligt mindre stressfull än en dag på skolan. Men inget av det är sant. Just den här dagen är jag och en kollega med ett par förskoleklassare som ska få prova på ett nytt koncept för hur vi låter makerkultur möta skolkultur. På agendan står en laboration kring material som leder ström medelst Makey Makeys och sedan en workshop utifrån robotar, teknikutvecklingsarbetets faser och framtidsspaningar. (Herrejösses vad sexåringar är rätt människor för att spåna om framtiden.) Halvvägs in i första passet med första gruppen samtalar jag med två flickor som laborerar med en dator och en Makey Makey.
Jag: Hur går det för er?
En av dem Det går superbra! (Slår ut med armarna för att fira sin lycka på ett sätt som bara unga barn kan komma undan med).
Jag: Åh, vad roligt. (Vänder mig mot den andra.) Vad har ni testat?
Den andra: Vi har testat massa olika saker. Nu ska vi prova att hita på något eget. Kanske sätta fast flera olika saker eller något sånt…
Jag: Åh, det ser jag fram emot att se hur det blir.
Den första: Alltså, jag älskar sånt här. Jag älskar att tänka och uppfinna saker. Det är det bästa jag vet.
Jag (ser en potentiell nörd framför mig): Du, det gör jag med. Då ser jag framför mig att du kommer tycka om nästa del när vi lite senare ska uppfinna nya robotar.
Den första: VA!? OJ, OJ, OJ, OJ!!! Den andra dras med i lyckan och jag lämnar dem för att gå till några andra som ber om hjälp.
Ett tag senare är vi påväg till lokalen där vi förberett robot-workshopen. De två barnen som jag tidigare diskuterat med springer ifatt mig. De har frågor:
Den andra: Alltså vad ska vi göra nu egentligen?
Jag: Det kommer bli lite lättare att förklara när vi kommer dit men ni ska få jobba i grupper och uppfinna någon ny robot.
Den första: Typ vilken robot som helst då?
Jag: Jaaaaaa, det kan nog vara vilken robot som helst. Men jag tänker att det är bra om den är hjälpsam för oss människor för det är ju så vi hittar på nya saker hela tiden.
De blir tysta båda två en stund. Sedan konstaterar den ena: Jag har bestämt mig för att göra en kompis-robot som kan vara med någon som är ensam så att de slipper vara det.
Kommentera