En annan reflektion jag har kring Ericssons film om The Future of Learning är synen på bedömning som presenteras. En av experterna konstaterar att han minsann inte känner någon som arbetar med att ta standardiserade tester och att det därför är meningslöst att använda dem för att veta om någon är bra eller inte. Visserligen kan man reflektera kring om det verkligen är mfråganåttet vi försöker besvara med standardiserade bedömningsmodeller som nationella prov, betyg och skriftliga omdömen. (Man kan hävda att det egentligen är ett instrument för att mäta skolsystemets framgång som institution.)
Men hur som helst, det är en viktig tanke att ta med sig. Bedömning och lärande hänger ihop på det sättet att vår bedömningspraktik sitter ihop med vår undervisningspraktik. Då är det intressant att vi behandlar dessa rätt olika. Ett exempel: Vi låter kidsen och i varierande grad deras föräldrar vara delaktiga i att forma hur vi undervisar eftersom vi är måna om att anpassa undervisningen efter kidsens behov. Men låter vi dem påverka bedömningarna? Jag gör inte det i alla fall.
I filmen antyder en av de intervjuade experterna att man måste få inte bara lärare utan också elever och föräldrar att förstå hur standardiserade tester egentligen är löjliga, att tanken på ”fina” skolor (i den meningen att vissa skolor är bättre för att eleverna har högre resultat/betyg) är en myt och att vi behöver skapa något annat. Det är intressant. Någonstans kan jag tycka att det är en del av den skolpolitiken som aldrig diskuteras eftersom våra förtroendevalda (och de som är satta att granska dem) är för upptagna av kepsar, populistiska utspel om meningslösheter och skolsågningar.
Kommentera