För ett tag sedan träffade jag en fd elev som precis börjat gymnasiet. En högpresterande elev som alltid tyckt om skolan. En som när hen var yngre bonade och bad om att få ett kortare sommarlov för att slippa tristessen av uteblivna utmaningar.
Vi småpratade om allt möjligt, från livet till skolan. Efter en stund kom vi in på känslan av att börja på gymnasiet. Hen verkade på det hela stora trivas men dog en smula när en av de nya lärarna gjorde klart att de skulle börja kursen med att lära sig om en modell för självbedömning som skulle användas framöver.
”Måste de alltid tvinga OSS att bedöma? Kan de inte göra SITT EGET JOBB!?” frågade hen upprört. Det visar sig att de första stegen vi tog mot en mer utvecklad bedömarkultur när hen gick på vår skola efterföljdes av fyra år på de lokala högstadieskolan med samma vacklande process mot en mer utvecklad bedömarkultur. Nu börjar hen på gymnasiet och ser lärare introducera samma modeller som hen arbetat med i typ halva sin skolgång. Samma modell, samma nivå och med samma förskjutning av ansvar från lärare till elever. I alla fall om vi ska acceptera den här enskilda elevens ord. Kanske är de överdrivna, men det kan vi inte avgöra. Och det spelar egentligen ingen roll. För det är en elevs upplevelse av den senaste halvan av sin skolgång, och det finns inget som antyder att det skulle vara en unik situation. Kanske är det så att vi som ett resultat av de senaste åren trender inom skolutveckling och särskilt bedömning skapat en generation av elever som tröttnat på självbedömning. Kanske för att de aldrig förstått vad det ska vara bra för? För att ingen förklarat skillnaden mellan självbedömning, kamratbedömning och traditionell lärarbedömning.
På väg från träffen med min fd elev började jag fundera. Är det så att vi ersätter lärar-feedback med ett system där elever själva ska bedöma sin utveckling? För det är ju inte riktigt samma sak. Inte ens nästan samma sak. Idealet att fostra självständiga elever som kan driva sitt livslånga lärande innebär inte att vi får glömma bort att lärande sker i kontakt med andra. Det är en del av lärares jobb att vara den kontakten. Att reflektera och förtydliga såväl framgång som motgång är viktigt. Det ger kvitton på att den självbedömning som elever blir allt bättre på är rättvis, samtidigt som det ger elever en möjlighet att utveckla sin självkännedom i förhållande till professionella utlåtanden. Om skolan förut helt gick ut på att elever blev serverade kunskap om sin utveckling så kanske vi är på väg att skapa en skola som i sin förkärlek för elevcentrerade processer glömt bort att visa elever vad de behärskar, vart de ska och hur de ska ta sig dit.
Kommentera