“Läroböcker är meningslösa” … “Det mesta läraren säger finns pÃ¥ plats i skallen, sedan blir det läxa pÃ¥ samma sak. Och läxgenomgÃ¥ng. I tolv Ã¥r…puh! till slut stänger man av flödet och blir passiv.” SÃ¥ avslutar Jens en kommentar här. Han är pappa till ett särbegÃ¥vat barn och kan ge en bild som jag nog aldrig kommer kunna ta till mig fullt ut. Jag inser det och är ödmjuk inför det faktumet.
Samtidigt tror jag att det som han tar upp i citatet är ett av skolans problem som pÃ¥verkar alla elever – inte “bara” de som kvalificerar till elitklasser. Alla elever kommer förr eller senare att “bli passiva” om de inte fÃ¥r den utmaning de förtjänar. Det finns ingenting som säger att elever som redan kan mycket fÃ¥r fler och bättre utmaningar av att de särskiljs. (Om det vore sant skulle alla barn med inlärningssvÃ¥righeter automatiskt lära sig mer om de fick gÃ¥ pÃ¥ egna skolor – vilket historien har lärt oss är tokfel.)
Jag är medveten om att skolan som organisation inte prioriterar de elever som nått längst i sin utveckling tillräckligt mycket. Det är ett stort problem som jag inte har någon fullständig lösning på. Men i väntan på bättre tankar är jag inte beredd att ge upp kampen för en skola där alla elever utmanas.
(Ett steg pÃ¥ vägen skulle kunna vara att vi börjar förvänta oss att eleverna ska bli utmanade i skolan – det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n alla lärare som ens har kommit sÃ¥ lÃ¥ngt…)
DÃ¥ fÃ¥r vi göra nÃ¥got Ã¥t saken. Jag tror att det gÃ¥r att göra massvis. Du sÃ¥g ju i min klass – passivitet – knappast. Det finns andra vägar – och skolan är för alla. MÃ¥ bäst Killfröken. A-m