Första dagen tillbaka efter en ovanligt lång och – ska erkännas – ovanligt avkopplande ledighet började inte riktigt som planerat. För säkerhets skull gick jag upp extra tidigt för att hinna till jobbet i god tid. Det visade sig vara klokt, eftersom exakt allmmVäl framme på skolan blev det det där vardagliga pusslandet som nog de flesta som jobbar i skolan känner igen. Under eftermiddagen hamnade jag i skolans ena labbsal tillsammans med ett tiotal av mina elever och ett tiotal jämnåriga som till vardags har min kollega. Sånt händer i verksamheter där man hjälps åt och löser saker tillsammans.
Vi började prata om rymden. Om rymdåret 2026, när det är optimalt att skicka raketer till Mars. Om varför det i många resonemang är smartare att skicka bemannade farkoster via månen. Frågorna kom snabbt och i många riktningar. Vi redde ut dem tillsammans, med tavlan, samtal och nyfikenhet som verktyg.
Sedan fick eleverna en uppgift: att planera och designa en prototyp till en månbas utifrån några givna parametrar. En uppgift som egentligen var tänkt som en sorts pedagogisk pausfågel – ett sätt att hålla ihop undervisningen tills nästa arbetsområde drar igång på allvar nästa vecka.
Och det var då jag märkte det. Något jag saknat under hela ledigheten utan att riktigt veta om det.
Så fort de satte igång började en grupp fundera på hur man egentligen odlar mat på månen. Vilken mat är lättast att odla? Vad är näringsrikt? Av någon anledning fastnade de vid svamp. En elev började resonera kring giftiga svampar och hur det kan vara ett problem när man plockar i skogen.
– Jacob, är all svamp giftig om man odlar den, så som när man plockar den i skogen?
Det är en sån fråga som först kräver att man packar upp den lite för att inte såra eleven. Bland annat påminde jag eleven om alla maträtter som inkluderar svamp.
– Jaha… är det samma sorts svamp som den som finns i skogen!? konstaterade eleven, uppriktigt förvånad.
Och just där slog det mig hur mycket jag älskar den här delen av läraryrket. Att få vara med när förståelse håller på att bli till. När någon är mitt i sitt tänkande och världen precis håller på att bli lite större, lite mer nyanserad.
När lektionen närmade sig sitt slut berättade jag att uppgiften egentligen bara var tillfällig. Att den mest var tänkt som en brygga fram till nästa vecka. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
– Får vi inte fortsätta!? Vi har ju kommit på något riktigt bra!
– Kan vi ta med arbetet hem och jobba vidare själva?
– Alltså… tänk om vi utvecklar det här på riktigt. Då kanske vi kan bli astronauter och jobba för NASA en dag!
Tre elever tappade hakan. Tre nya rymdnördar föddes, där och då. Och någonstans mitt i det där – bland inställda bussar, improviserade scheman och tillfälliga uppgifter – blev jag påmind om varför jag ändå trivs rätt bra med det här jobbet.
Leave a comment