Idag startade vi som en del av makerspacets nya kursupplägg en kurs i spelprogrammering. Tanken är att kurserna ska fungera som en brygga mellan skolvärldens formella utbildningsstruktur och makerkulturens syn på lärande och skapande som en informell, kollektiv och betydligt mer ostrukturerad process. Det är vansinnigt intressant att båda de världarna kan existera intill varandra men inte alldeles enkelt att sammanföra dem om man tror på att det skulle kunna vara något som gjorde dem båda starkare. 

Ett försök att uppnå det är korta, tematiska och intressestyrda kurser. Tillgängliga för alla elever. Efter skoltid. Till en början kör vi tre tillfällen á 90 minuter med siktet inställt på att de som får blodad tand ska kunna fortsätta inom ramen för den öppna verksamhet som Makerspacet erbjuder varje vecka. Efter samtal med olika grupper av elever har jag landat i ett antal kurser som kanske inte är traditionellt associerade med kärnverksamheten i ett makerspace men som alla faller inom ramen för digitalt skapande och idén att genom tekniskt kunnande erövra makten över de prylar vi har omkring oss.

Först ut: Spelprogrammering. Tio hugade nybörjare (och ett par informella hangarounds som egentligen kommit längre men som gärna ville hjälpa till). Min första målsättning innan vi drog igång var att ägna första tillfället åt ett enkelt upplägg som innan de går hem ska kunna resultera i ett egetskapat spel på den egna mobilen/skol-iPaden. Min andra tanke var att fokusera på det sociala så jag designade enkla, halvfärdiga visitkort som vi snabbt kunde komplettera med namn och QR-kod och sedan printa. 

Lagom till att det var dags att stänga konstaterade en som dröjt sig kvar en stund att det blir perfekt att ta mig sig korten hem från skolan eftersom hen ska direkt på en aktivitet där hen och brorsan mest brukar hänga i väntan på att föräldrarna ska träna. ”Då brukar vi få spela extra mycket och min brorsa har letat efter ett nytt roligt spel”. En annan konstaterar att hen har bråttom till sin egna träning men att hen egentligen skulle vilja ställa sig på stan och dela ut kort till passerande människor för ”jag är så stolt att jag bara vill att alla ska veta!”. Den känslan.