Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Av skollagen (2010:800) framgår tydligt att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna. Av skollagen framgår också att i all utbildning och annan verksamhet ska barnets bästa vara en utgångspunkt. I läroplanen för de obligatoriska skolformerna (Lgr 11) framgår också uttryckligen att eleverna ska få undervisning om sina rättigheter enligt barnkonventionen inom ramen för de samhällsorienterande ämnena.
Citatet kommer ifrån den femte regelbundna rapport som Regeringskansliet gör till FN Barnrättskommitté. Det är en sorts avstämning att vi som nation gör det vi har tagit på oss att göra. (Faktumet att vi inte gör det och att samma kommitté regelbundet riktar kritik mot Sverige och hur vi hanterar särskilt asylsökande barn är en annan fråga för en annan skolchatt.) Det finns ett par saker jag reagerar på:
Framförallt allting annat så känner jag ett stort stöd i skrivningarna om skolans demokratiuppdrag, oavsett om det är från skollagen eller läroplanen. Det känns bra att veta att jag fortfarande har ett uppdrag som är komplexare än bäbispoolen som är det centrala innehållet. Att vi fortfarande har livsviktiga saker att prata om. Samtidigt är det i demokratiuppdraget som jag hittar min ideologiska grund för det dagliga fostransarbetet. Utan det är det lätt att hamna i ett träsk av att lära att lyda, som vi absolut inte ska tillbaka till.
Det är en (inte så) kort sammanfattning av hur jag uppfattar skolans demokratiuppdrag. Hur tänker du?
Delta gärna i #skolchatt på twitter ikväll. Det börjar 20.oo och håller på en timma. Deltar i bakgrunden gör Forum för levande historia.
Vill du hellre bara läsa kan du göra det i efterhand i Skolchatts arkiv.
Det är onsdag morgon och jag och mina elever har förmånen att få låna grannklassens klassrum och båda grupprum (vilket ger mig 25 elever och fem stora fina klassrum. Lärarlyx!). Jag står i korridoren mellan klassrummen och samtalar med några elever när en annan klass passerar. De ska till skolbiblioteket som ligger i samma byggnad.
En av dem, en tolvårig flicka som jag känt rätt bra sedan hon var typ sju stormar förbi märkbart upprörd. Jag känner mig manad att försöka ta reda på vad som är fel.
Shiksa Feminista (utan att stanna): Fråga honom! Han vet! Hon pekar på en oförstående klasskamrat (tio år gammal).
Jag (förvånad): Okej….
Jag: Vad har hänt?
Klasskamraten (rycker på axlarna): Ja du, säg det.
Jag inser att han inte gjort något och följer istället efter flickan i fråga.
Jag: Du, jag tänker inte tvinga dig att berätta. Men om du vill prata om det så finns jag i klassrummet.
Shiksa Feminista (plötsligt lugn): Det är bara så orättvist! Jag har precis lärt mig att killar får mer i lön än tjejer! Fast att de gör precis samma jobb!
Det slutade i ett samtal om det smärtsamma i långsam samhällsutveckling med kopplingar till höstens valtema. Ett i allra högsta grad lärande samtal.
Jag skulle tvätta och hittade en liten anteckning i min ena byxficka. En anteckning om ett blogginlägg som aldrig blev skrivet.
Det är eftermiddag och jag gästspelar i grannklassen (med nio-, tio- och elvaåringar). Den ena läraren är hemma med sjuk dotter och den andra är upptagen i ett möte. jag hoppar in och tar en lektion med fokus på förberedelser inför morgondagens partiledardebatt. (Det här var under slutet av valtemat.) En grupp har lite problem med argumenten.
Jag (trevande): Men försök att komma på någon som kan bevisa att ni har rätt.
Eleverna: Som vadå?
Jag (som inser att jag inte är tydlig nog): Men som en forskningsrapport eller så…
Jag berättar om hur man kan säga att en ny forskningsrapport håller med den egna ståndpunkten och att det kan vara svårt för motståndare att ifrågasätta eftersom de ofta är oförberedda på den nya siffran. (Inte helt PK, men kul.) Eleverna hakar på och jag lämnar dem åt sig själva. En stund senare kommer en av dem fram:
Elev (nioårig flicka, med fusklapp i högsta hugg): Du Killfröken. Har jag förstått det här med forskningsapporten rätt?
Jag har funderat en del på vad ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebär för skolans samhällskunskapsundervisning. (För de som undervisar äldre elever har det säkert varit ett faktum en längre stund, men för mig som undervisar yngre elever har jag inte behövt ta i dem med tång förrän nu.) Som jag ser det uppstår ett yrkesetiskt dilemma som lärarkåren kollektivt borde lyfta:
Å ena sidan är vi tjänstemän som inte kan ta ställning varesig för eller emot något enskilt parti utan att ge upp vår professionella roll. Å andra sidan är vi som lärare också utrustade med ett fostransuppdrag som präglas av en mycket tydlig värdegrund. Vi har som lärare ingen rätt att avvika från den värdegrunden och den är inte förenlig med de åsikter som främlingsfientliga grupper har.
Alltså blir frågan: Hur kan vi, som har en skyldighet att fostra eleverna efter ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism” (vad är österländsk humanism!?) och med allas lika värde som ledstjärna, förhålla oss professionellt opartiska till Sverigedemokraterna?
Jag har bara börjat fundera på dessa frågor och behöver verkligen hjälp med att hitta någon slags rätsida här. Vad tycker du?
Det är måndag och början på så mycket mer än bara vecka 39. Efter ett långt och utförligt valtema är det mycket som behöver diskuteras. Trots den relativt unga åldern på mina elever (nio, tio och elva år gamla) så har vi ett 45 minuter långt samtal om allt från skillnaden mellan minoritetsregeringar och majoritetsregeringar till vad det innebär att stå upp för alla människors lika värde.
En elev (tioårig pojke) berättar att han sett att internationell media rapporterar om rasisternas intåg i riksdagen. Det går ett sus av förvåning genom klassrummet. En annan elev (elvaårig flicka) sammanfattar allt som jag känt men inte kunnat uttrycka det senaste dygnet:
“Det är nästan så att man skäms för att bo i Sverige. Dom ger ju alla oss andra dåligt rykte!”
Jag nickar instämmande och bockar, med obeskrivlig stolthet, av ett antal mål i läroplanen.
I en snabbkoll av mejlen hittade jag en länk till en alldeles förträfflig berättelse från valrörelsens sista skälvande dagar. Det är berättelsen om Nora Eklöv, fjorton år från Ölands friskola (som ligger i Färjestaden och inte på den faktiska ön).
Nora har, som en del av en skoluppgift, skrivit ett politiskt tal. Klappat och klart visade det sig att hon var så nöjd med talet att hon skickade in det till Miljöpartiets kansli. Responsen? En inbjudan till kvällens slutdebatt i Sveriges Television.
(Fotot på Nora är taget av Rolle Nanberg.)
Även om det så klart är kul att få åka till Stockholm och gå på tv-debatt så är den här berättelsens osjungna stjärna Noras lärare (i svenska eller samhällskunskap?). För oavsett vilka fina upplevelser hon kommer att få ikväll så är det ingenting i jämförelse med upplevelsen att få gå i en skola där jobbet man som elev lägger ner är på allvar. Att få möta skoluppgifter som plockar fram det bästa i dig och som kan göra dig så stolt att du bara MÅSTE få visa upp det för en riktig politiker. Det är stort. Riktigt stort.
Det är tisdag eftermiddag och så här andra dagen på terminen har vi temastart med de äldre eleverna (nio-, tio- och elvaåringar). Det är Valet 2010 som står på tapeten och därför har vi, efter sedvanligt teaterapande från oss lärare, ett samtal om det demokratiska systemet i Sverige. En elev (Stortänkareleven, tio år gammal) har snöat in på det här med lobbygrupper.
Stortänkareleven (stolt): Man skulle ju kunna prata med både Sahlin och Reinfeldt och ställa sina krav. Sen kan man ju hålla på med riktigt skön utpressning!
Någonting säger mig att faktakunskaper inte är det som kommer högst upp på “vad-ska-vi-lära-oss-idag-listan” för just den här eleven…