Igår var en ganska bra om än något lång dag. Den enda fläcken på dagen var en matematiklektion med en elevgrupp där det börjar utvecklas en lite tråkig kultur. Efter ett par försök att på olika sätt bromsa utvecklingen tog jag ett av de kanske hundra spontana besluten att med flit låta eleverna uppleva de negativa konsekvenserna av den växande oron i gruppen för att sedan uppmana dem att ha ett allvarligt snack med de som låg bakom. På ett sätt är det inget mer än att låta de som är på glid uppleva konsekvenserna av sitt beteende men samtidigt är det vansinnigt oprofessionellt och inte särskilt schysst. Det är långt ifrån alltid varesig stärkande eller utvecklande att ta konsekvenserna av sitt agerande. Särskilt om man anstränger sig för att lyckas bättre men inte riktigt når ända fram. Orsaken bakom tillkortakommanden kan lika gärna sitta i väggarna, i gruppen eller i mitt seende som i elevens agerande. Det är vårt gemensamma ansvar att vända och inte något som man kan lasta en ensam person för. Och särskilt inte ett barn.
Ungefär så, fast med andra ord, förklarade jag när jag efter att allt gått åt skogen och jag hamnade bakom en husknut tillsammans med eleven bakom den växande kulturen av oro. Vi möttes i ett löfte om bättre försök från båda sidor.
Idag ägnade jag förmiddagen åt att möta hälften av mina 98 elever i en muntlig examination av det nuvarande temat. Elever i grupper om 2-5 elever åt gången för ett femton minuter långt samtal som delvis ska utvärdera och delvis examinera. Konkret handlar det om fordon, hjul, teknikutveckling och historia. Efter ett par samtal har det blivit dags att möta eleven från igår och fast att vi har rett ut det som skedde så är jag ändå obekväm inför mötet. Flera sjuka elever gör att det är vi två och en till elev som möts. Jag börjar med att fråga vad de tycker om temat och det visar sig direkt att de båda två uppskattar det mycket eftersom det handlar om något de båda är mycket intresserade av; historia. Längre än så hinner jag knappt i min mentala frågelista. De vill aldrig sluta diskutera historia, varför nästa tema borde handla om andra världskriget (”Det har liksom byggt Europa och nu när alla de som var med börjar bli gamla så är det som att Europa kommer glömma bort allt som hänt om vi inte får lära oss”, ”Det vore nice om vi kunde få hit någon som var med om det”, ”Ja, fast inte någon nazist!” ”Nej….. fast kanske om de var nazister när de var unga men har ändrat sig nu när de är gamla?”).
Jag håller mig medvetet väldigt tyst och försöker samtidigt ta tillvara på varje nanosekund av det som sker just då. Att få se en helt annan sida av en människa som man inte lyckats hitta än. Det är kanske den allra största fördelen med att få arbeta ämnesövergripande. Jag skulle personligen aldrig klara att ”bara” undervisa i mina ämnen. Det skulle inte funka. Fast att vi just nu är inne i en minst sagt skör undervisningsrelation så är det utan tvekan dagens bästa samtal och upplevelse. Jag tror att det är det för oss båda. Någonting är väsensskilt annorlunda mot när vi brukar mötas. Är det gruppen? Är det rummet? Är det stoffet? Samtidigt som jag försöker förstå så ägnar jag all min uppmärksamhet åt att ta in och åt att omforma min förståelse av eleven framför mig. Det är viktigt.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera