”Vi är ju trots allt här för eleverna.”
Så slutar många samtal, både goda samtal och mindre goda sådana. Ofta brukar folk nicka och hålla med. Det är ju sant.
Samtidigt har man dagar där det som påverkar en allra mest är ens kollegor, i alla fall om man arbetar i en miljö där kollegialt lärande är självklart och där jobbet är en lagsport. I skolor där läraren stannar kvar i klassrummet för sin eftermiddagsplanering och där lärare kommer och går lite som de känner så blir det en helt annan sak. Men om man jobbar tillsammans så lever man också tillsammans. Det är ofrånkomligt och lika sant som att vi är här för eleverna. Då och då kommer man ha dagar som eleverna uppfattar som vardagliga men som bakom kulisserna är allt annat. Det är rätt coolt när man får vara med om det.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Spännande, jag ska frsöka följa dig i 100 dagar nu då… Tack för inspirationen i måndags.