För några veckor sedan publicerade två matematikdidaktiker en debattartikel in DN med budskapet att gymnasister inte har koll på mellanstadiets matematik. Till deras bevisföring gav de gymnasisterna talet 7 x 8 + 5 och bad dem lösa det. En förbluffande andel elever visade sig ha fel.
Först funderade jag mycket kring vilka dessa elever var. I en grupp, går de att urskilja? är det samma grupp som i mitt mellanstadieklassrum tycker sig ha svårt/verkligen har svårt för matematik? Jag började fundera på vilka lärare de haft på vägen från mellanstadiet till gymnasiet och så funderade jag på vilken läroplan de mött på vägen och hur dess tänktaprogression har sett ut. Sedan gick det ett par dagar och jag hann glömma hela grejen.
När jag en dag satt med en av mina starkaste femteklassare och skulle hitta ett lämpligt sätt att träna hens IUP-mål; algebraiska. Plötsligt finner jag mig i en sits där jag undervisar om de där talen som gymnasieeleverna inte behärskar. Det här är en elev. Kanske min starkaste elev. Hen ska få lära sig det (och lär sig det efter 15-20 minuter av egen tid med mig). Men är det rimligt att alla elever ska lära sig det? Ja, förr eller senare. Men jag är inte riktigt säker på vad det är som gör att de måste ha lärt sig det nu och inte senare.
I en skola där undervisningen vilar på kursplanernas förmågor så utvecklas kunskaper i en betydligt mer organisk takt. Det är min fasta övertygelse. Jag tror om tio år spelar någon roll vilken av mina nio femteklassare som förstod hur man räknar 7 x 8 + 5 på våren i femman och vilka som förstod senare. Det viktiga är att alla kommer framåt och att lärarna de möter har förstånd att möta sina elever där de är. Jag är inte så säker på att det alltid är så….
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera