(Jag försökte döpa det här inlägget till ’effekten av lov’ men min mobil ändrade till ’liv’. Det är nog lika bra.)
Annandag och ledig måndag. Efter en veckas lov med riktigt ledighet känns det okej att vara tillbaka på jobbet för komprimerat lovjobb. Ett par timmar på skolan i ensamhet slår liksom ett lov av jobbtankar i bakhuvudet. Dessutom är det gött att vara ensam på jobbet för en gångs skull.
I alla fall tror jag att jag är ensam. Men när jag ska till att plocka ihop hör jag två gälla barnröster framföra ”An den schöne blaue Donau” utanför. Jag kikar ut och hittar två cyklar slängda i en sandlåda och två av mina yngre elever på snurrgrejerna intill. De verkar dansa balett.
På väg hem stannar jag förbi och får höra allt om påsklov, cykelutflykter, jobbiga uppförsbackar och en hel del annat. Mellan raderna anar jag en otrolig stolthet över att få cykla själv. Över att kunna. Det är stort. Riktigt stort.
En stund senare har vi sagt hejdå men intrycket efter mötet dröjer kvar. På ett sätt var de som de annorlunda än sist vi sågs. Det beror nog på lovet/livet.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera