För drygt 20 månader sedan fick jag elva nya elever. De fick varsin egen bänk när de började hos oss och precis som brukligt enligt våra traditioner fann de små meddelanden och arvegods (sudd, pennor, andra småsaker) från bänkarnas förra ägare. En av mina elever fick en inkapslad bit av Berlinmuren. Som de flesta andra nioåringarna hade hen ingen riktig aning om vad det var så den var på väg att slängas bort. Av en slump hittade jag den i soptunnan och fiskade upp den. Sedan dess har den bott längst bak i ett skåp i mitt klassrum.
Häromdagen stod jag i ett annat klassrum och gav mina elever en mini-föreläsning om Europas historia som en del av grunden till ett tema om EU, Europa, miljö, samhällskunskap och samarbetsförmåga. Framåt slutet av min noggrant förberedda föreläsning kom jag in på efterspelet av andra världskriget och sedan på byggnationen av Berlinmuren. Där och då, precis i mitten av en mening kom jag att tänka på den lilla stenbiten i skåpet som jag inte öppnat på över ett år. Jag tappade tråden totalt och inte en enda elev förstod varför. Ett ögonblick senare var jag tillbaka på min utstakade väg fast nu med en plan.
Igår var jag i klassrummet en stund innan första lektionen och hamnade av en slump med samma elev som när hen började hos oss var på väg att slänga sin bit av muren. Hen var tidig till skolan och jag har för vana att släppa in eleverna när jag morgonfixar, fast att jag egentligen inte får. Det är en stund av egentid som är värd sin vikt i guld. Ibland pillar de med sitt. Ibland hjälper de mig med små sysslor som ändå behöver göras. Den här eleven fick hjälpa mig att testa ett spel om bråk för några yngre elever. Samtidigt tog jag tillfället i akt och berättade om den lilla murbiten. Precis som jag anat så hade hen inga minnen av den. Ur elevens perspektiv var det bara en konstig sak som låg i bänken när hen kom.
Jag rotade fram stenen och överlämnade den under medvetet mystiska förhållanden. Allt jag berättade var att den är mycket speciell, kommer från Tyskland och är ett minne av Europas väldigt viktiga historia och att den är värd att spara. För att betona det så berättade jag hur jag räddat den från soptunnan och sparat den tills dess att hen skulle förstå värdet av den. Precis som planerat så förtrollade jag min elev i häpnadsväckande förundran.
Till saken hör att det är först idag fredag som den eleven ska få ta del av min mini-föreläsning om Europa, kriget och muren. Alltså var det under hela gårdagen en gåta som vi gång efter gång småpratade om. I korridoren, vid lunchkön, på skolgården och sedan vid busshållplatsen på väg hem. Varje gång gav jag en liten ledtråd mot en googlingsbar lösning. Idag ska hen få hela kontexten och förhoppningsvis kommer hen då förstå. Vad som redan är säkert är att stenbiten som först var på väg att slängas och som sedan fick bo i ett ovärdigt skåp nu har en hedersplats i en tioårings bänk. Precis där, under daglig beskådan och beskydd av en framtida europé, är den perfekta platsen att spara en bit av vår gemensamma historia. Förhoppningsvis ska hen spara minnet av muren både i hjärnan och i hjärtat, det är därför vi undervisar.
Kommentera