Tisdag och jag är på jobbet för första gången på en vecka. Att träffa elever är som att träffa gamla bekanta. Jag blir alldeles pratig och har svårt (svårare än vanligt) att fatta mig kort. Dagen börjar med ett par minuters inräkning och sedan av till klassresa. Det är fullt kaos.
Antagligen är det därför som jag först en timma senare hittar en ny spännande pusselbit till att förstå vilka jag jobbar med och ska planera lärande för. En av mina nioåringar har dagen till är en svart t-shirt med tryck av ett gammalt grunge-rockband från 90-talet. Ingen anmärker på det, antagligen p.g.a bristande igenkänning, men jag fastnar direkt för den. Det är en logisk men ändå tidigare okänd bit i hens personlighet.
Vi har känt varandra rätt länge nu men det är först nu som hen vill dela sin förkärlek till grunge. Det går varken att förutse eller planerna för sådana händelser. Men de bör uppmärksammas och tillvaratas. Att aktivt uttrycka en ny åsikt är att vilja (delvis) omdefiniera sig själv och sin roll i sammanhanget. Det är stort även om gesten är liten.
Därför började jag det här årets lägerskola med att lära mig mer om grunge. Nu kan jag exakt 100% mer om den genren än vad jag kunde tidigare. Fatta hur mycket bättre jag blivit på att möta den eleven!?
Kommentera