Jag jobbar i ett litet Bullerbysamhälle där inget någonsin händer och där barnen springer fria i sitt naturliga tillstånd, både på fritiden och i skolan. Därför tar det ett par minuter innan någon registrerar allvaret i att två elever har kommit bort mellan en språklektion vid skolan och en idrottslektion vid byns lokala idrottshall (som ligger ett par hundra meters promenad bort). Det är först när de inte återfinns på skolgården som det triggar igång en process.
Tio minuter senare är vi fyra vuxna med en plan för att söka av rimliga platser. Jag har huvudet kallt men börjar förbereda mig på att involvera skolledningen. Precis då slår det mig att jag har båda elever på Instagram. En möjlig ledtråd kanske?
Nummer två i mitt flöde är en femtonsekundersfilm om tricks som man kan göra med en fotboll på konstgräset jämte idrottshallen.
Innan sökandet ens hunnit börja så har jag hittat dem vid konstgräset. Alla nöjda, alla glada. Perfekt!
