Återseende

Måndag förmiddag.

Efter ett par timmars arbete öppnar fritidsklubben vilket innebär att barnen börjar droppa in. Början på en ny vecka och ett par dagar till terminsstarten gör att det är några fler återseenden än förra veckan.

På fikarasten lämnar jag kontoret ett tag för en stunds häng på fritidsklubben som idag gör premiär i våra nya barracker. Det är halvtomma lokaler som om ett par dagar kommer vara fyllda av både möbler och liv. ”Det är lite svårt att föreställa sig det”, hinner jag tänka när jag öppnar dörren och tar kliven upp till övervåningen. In till vänster och ett rum där jag hör min kollegas röst. Jag hinner fråga hur läget är, men innan svaret kommer så hör jag två röster bakom mig. Det är två av mina elever, varav den ena har jag haft en alldeles särskild resa med.

De: HEEEEEJ KILLFRÖKEN!
Jag: Hej! Har ni haft en bra sommar?
De: Jaaaaa, fast vi har glömt att träna så mycket som vi borde!

Jag minns inte över huvud taget vad det är för något som de skulle ha tränat på.

Jag: ?!
De: Du utmanade oss att kunna prata som Gollum. Det är ganska likt men inte helt.

Sedan vidtar en av de bästa Goolum-imitationerna jag sett. Precis då minns jag att jag sett den förut, någon gång i början på juni. Som ett skämt i en bisats i en mening minns jag att jag utmanade dem båda att bli ännu bättre över sommaren. Det var ett ögonblick vi delade och inte mycket mer. Eller i alla fall var det var jag trodde. Men tydligen inte.

Än en gång har jag blivit överbevisad av det där magiska som finns i en undervisningsrelation. Det är så otroligt lätt att underskatta det som händer i en skola och i ett klassrum. Efter en lång sommar är det skönt att återse den sanningen.